Aftonbladet – 10 augusti 1865, sida 3

med dig något af värde, som du annars icke skulle kunnat tillegna dig. Lifvets cirkel är indelad i segmenter, och alla linierna äro lika långa, om de dragas från medelpunkten till periferien. Hvarje menniska med sund hjerna, som du träffar, vet ett eller annat, som är värdt att veta, bättre än du. En menniska är i det hela taget en bättre lärare än en bok; men hvilken vetenskapsman vet icke, att äfven den tråkigaste bok kan väcka en ny och sund tanke hos honom? Tag en tråkig menniska och en tråkig bok; om du sjelf har någon bjerna, är den tråkiga menviskan lärorikare än den tråkiva boken. Tag en utmärkt bok och dess utmärkte författare; huru ofantligt högt står icke författaren öfver sin bok, om du kan locka honom att öppna sig för dig! Hvad skulle du icke vilja gifva för att få en timmes oförbehållsamt samtal med Shakspeare, ifall denne nu lefde. Du kan icke hysa så ringa tankar om dig sjelf, att du icke känner dig förvissad om att du efter timmens förlopp skulle utlockat af honom ett eller annat, som du icke genom femti års studier skulle inhemta af hans skådespel. Garrick sade om Goldsmith, att han ?skref som en engel, men pratade som en stackars pappegvja.? Men hvad bevisar väl detta? — ingenting annat, än att skådespelaren icke kunde möta skaldens djup. Att Goldsmith i sin persikofärgade rock kunde, skrämd af en Johnson och plågad af en Boswell, prata många dumheter, det kan jag lätt fatta; men om en vänlig läsare af menskhga bjernor och bjertan hade haft Goldsmith, ensam för sig sjelf vid en flaska Madeira i Goldsmiths egen bostad och talat vänligt och aktningsfullt med honom om Resanden? och Presten i Wakefield, är jag säker om att han skulle gått bort med den öfvertygelsen, att det i detta stora snilles källsprång låg något ännu mer underbart än dess diamantklara skum, något ofantligt större hos stackars Oliver Goldsmith, än de svaga och brutna uttryck af en menniska, som ännu öfverlefva honom i den ypperliga dikten eller den oöfverträffliga romanen. Jag erinrar mig, att en person, som både var en mycket omtyckt författare och utmärkte sig genom sina lysande talegåfvor, en gång sade till m.g, att skalden Campbell erinrade honom om Goldsmith, deruti hans samtal stod långt under hans rykte; och jag kunde icke motsäga honom, emedan jag ofta hade träffat tillsammans med Campbell i sällskapslifvet, der hans konversation icke hade motsvarat misz väntan. Tre dagar derefter bad mig Campbell komma och supera hos sig på tu man hand, hviket jag gjorde. Jag gick dit klockan tio och stannade der till gryningen, och alla mina minnen om den mest underhållande konversation, som jag någonsin hört i salonger, innehålla ingenting som kan jemföras med den öfversvallande rikedom af qvickhet, humor, fantasi och snille, som den store lyrikern lät strömma ut i sin underbara monolog; ty en monolog var det; han var uteslutande den som förde ordet. Är det hela större än en del, så måste en hel menniska vara större än den del af henne som finnes i en bok. Likasom vi vexla med vårt studium af böcker, så böra vi äfven vexla med vårt studium af menniskor. Bland våra vänner och bekanta bör det finnas några hvilkas sysslor äro olika mot våra egna. Ingenting bidrager så mycket till frisinthet i omdöme som ett otvunget nmgänge med olika andar. Förständets varubyte älskar aflägna kuster. Den lille krämaren handlar endast med sin granne, men den store köpmannen förenar genom sin handel de fyra verldsdelarne med hvarandra. Underhåll framför allt bekantskap med dem, som äro uttrycket för det allmänna tänkesättet i den tid uti hvilken du lefver. Det är en god sak?, sade Goethe, att ha någonting gemensamt med menniskoslägtets gemenskap.? Viskulle endast känna föga till vår tid, om vi endast lefde tillsammans med vise män, och å andra sidan skulle vi aldrig vara före vår tid, om vi icke alit emellanåt lyssnade till de vise. (Slutet följer.)