Aftonbladet – 10 augusti 1865, sida 3

egen hand söka åstadkomma i den teoretiska itveckiingen, hvilken äfven inverkarspå den praktiska, icke vinnes, så är detta nåot, som föräldrar såväl som andrra mäste beklaga, men äro de förnuftiga, söka de orsaken der hon bör sökas, nemligsen deri, tt vår ortodoxa teologi är full af motsävelser samt i klarhet och allmämgiltighet står efter alla andra kunskapsämnen, hvari elementarläroverket meddelar undervisning, och hvad ännu värre är, strider emot den sunda känslan och den inre förnuftiga erfarenhet, som hvar och en eger, hos hvilken utvecklingen är normal. Och om andra ynglinger förlora allt intresse icke allenast för denna teologi, som kantänka under namn af vetenskap med dem föreläses, utan äfven för bibeln och religionsläran i 2llänhet, så är äfven detta beklagligt, men äfven härtill är, såsom man lätt kan finna, hufvudorsaken den nyssnämnda. Om man derföre hos mången yngling genom denna förvända teologi och religionsundervisning Putsläckt all tro på kristendomens eviga sanningar, hvilka endast (ensamt?) kunna uppehålla i lifvets striderX, så är det tydligt, att det drygaste ansvaret för detta faller på dem, som ifrigast kämpa för vår ortodoxa lära och den döda bokstafstron och bland alla dessa framförallt på yrkesteologerna, som synbarligen på ett förvändt sätt uppfatta sina åligganden. Men i stor förbindelse står samhället hos dem, som med verkligt vetenskapliga grunder vederlagt materialismen samt ådagalagt Guds andlighet och personlighet, och att ifvenledes menniskan är ett förnuftigt och ersonligt väsende jemte andra för den uppydlade och oförvillade religiösa känslan och samvetet vigtiga sanningar, med ett ord väckt till nytt lit den idealistiska verldsäskådningen, som icke är någon nyhet för dagen, utan inom vetenskapen är ganska gammal — ty hon har Socrates och Plato till sina grundläggare — och som, hvarhelst något sannt finnes i de positiva religionslärorna, utgör själen och lifvet i det sinnliga omhöljet, och tydligare och kraftigare än i någon annan framlyser i Kristi lära, fastän tanklösheten och fäkunnigheten, som aktar det sinnliga och tillfälliga lika högt om icke högre än det osinnliga och eviga, vill i evärdeliga tider låta menskligheten njuta ekalet såsom vore det sjelfva kärnan. Derföre hafva måvga ynglingar med glädje och värme omfattat den af Väktaren och våra ortodoxa förkättrade Upsalafilosofens åsigter, hvilken grundligare än nögon föregående tänkare bevisat och med större följdriktighet i detaljerna genomfört den så gamla, men tillika evigt unga idealistiska verldsåskådningen; och med skäl hafva de gjort detta, ty, om någon har bidragit till att upphäfva den af den förlegade supranaturalismen och den vidt kring sig gripande naturalismen i deras inre åstadkomna disharmonien, så är det i vårt land i främsta rummet han. Men det är icke vår mening att, opåkallade som vi äro, skrifva någon apologi för honom — smädelserna, Bär de äro obevisade, äterfalla helt säkert på sin upphofsman — utan ill dessa anmärkningar hatva vi blifvit förinledda, emedan vet är hög tid, att hvar och en, som älskar en förnuftig andlig ut veckling hos värt folk, söker hämma tank: slöhetens och obskurantismens hejdlösa framart. — (Slutet följer) et