Aftonbladet – 10 augusti 1865, sida 3

från det sinnliga och temporära och icke tillbakasätter andan för bokstafven, har der en outtömlig skatt, att på ett värdigt stt rikta sina religiösa föreställningar, oändligt rika anledningar och hjelpmedel till utveckling af sitt eget förnuft. Men så har icke den skatten blifvit använd; man har användt honom till att tyrannisera samvetena och vetenskaperna, sävidt de med teologien kommit i beröring, och således framför allt den vetenskap, som har till sin uppgift att endast ur sllmängiltiga och bevisade förutsättningar besvara lifvets vigtigaste frågor (filosofien). Iy sedan ett teologiskt system blifvit gällande som kyrkolära, måste allt vara stöpt i dess form. Och dock hvilken välsignelse för menskligheten, om ett förnuftigt bruk gjordes af bibeln till näring för hvars och ens religiösa behof! Vid någon effertanke borde man kunna finna, att den positiva teologien eller den vetenskap, som skall omsätta urkundens religiösa föreställninvar till ett ordnadt helt af begrepp och utan motsägelser förklara urkundernas innehåll, icke kan vara oföränderligt densamma på alla tider, utan måste följa med den allmänna förståndsodlingens framsteg. Ty eljest åstadkomma dess läror icke harmoni, utan disharmoni inom menni-korna. I afseende på de obildade eller de medlemmar i samhället, som icke hafva tillfälle att genom studier synnerligen utbilda sitt förstånd, är denna disharmoni visserligen mindre märkbar, emedan de länge qvarstå på en af de mera upplyste längesedan öfvergifven odlingsgrad, men verkningarne af dessas förändrade tänkesätt och det humaniserande inflytendetaf förbättrade sambällsinstitutioner, jemte mycket annat, som är en följd af en stigande civilisation, rycker äfven den stora mängden småningom ifrån den förra ståndpunkten, så att icke heller hos den det religiösa och sedliga medvetandet tillfredställes af en religionslära, som står långt efter sin tid. Och i afseende på de mera bildade är missförhållandet ögonsynligt. Ty hos dem söker förståndet komma till sin rätt, trots teologernas alla protester deremot. Detta protesterande, som för närvarande tyckes vara våra svenska teologers enda proiestantism och förnämsta uppgift, bevisar en utomordentlig psykologisk okunnighet. Ty den, som i nägot visst kunskapsämne blifvit bildad och vant sig vid ett följdriktigt tänkande, känner sie på det kraftigaste uppfordrad. att använda ett sådant på alla andra, som intressera honom och ingå i hans bildning. Och emedan denna medvetandets öfvergång från dunkelhet iill klarhet är en nödvändig utvecklingsordning i menniskans väsende, en i detsamma inneboende nödvändig log, är det lika omöjligt att förekomma detta, som att förekomma det menniskokroppen med dess lemmar under utvecklingen växer till ett visst mått. Visserligen är äfven vår tid, likasom medeltiden var det ännu mera, rik på andliga krymplingar, hos bvilka man i ynglingaåldern hämmat en vormal och harmonisk själsutveckling genom detta gudlösa maktspråk, att allt tänkande i religiösa. frågor, som kommer i strid med den rådande kyrkoläran, är otillåtligt, d. ä. med andra ord, att man icke får bilda si ensjelfständigöfvertygelse i lifvets mest betydelsefulla och i alla menniskans omdömen och handlingar mest ingr:pande frågor. Ja, man inskörper dylika förmaningar med ett sådant eftertryck hos ynglingen och den mognande mannen, att sådant blir för honom en samvetssak, och att han skygg och rädd att försynda sig emot det heliga med den djupaste disharmoni i sitt inre emellan förståndet och de förvirrade föreställningar, som under namn af dogmer framhållas såsom heliga, ur minnet upprepar den framtvungna bekännelsen. Och ehuru det, om han är mera begåfvad och intresserad för saken, kostar honom en svår kamp att finna sig i denna disharmoni, söker han dock så godt ban kan lugna sitt förstånd med de skolastiska spetsfundigheter, på hvilka lärofäderna äro så rika, och med tiden, under det hans tankeförmåga, insnörd i denna tvångtröja, blir alltmera slö och oförmögen till ett följdriktigt tänkande, gör vanan detta själstillstånd för honom drägligt, och när han sedan träder ut i lifvet, att verka för gudsfruktan och sedlighet, vill han, vore han ock till sitt naturliga skaplynne den mest välvilliga och godhjertade menniska, sjelf fanatiserad, fanatisera alla andra och under namn af kristendom påtvinga dem sina bornerade religionsåsigter. Se, sådan är den harmoni?, som våra teologer genom sin religionsundervisning bibringa de ynglingar, som bildas vid våra läroverk, och på ett sådant själstillstånd grunda de sina framtida förhoppningar om ett slägte, starkt genom kristlig tro och dygd.4 Men till följd af den utvecklingens lag, som vi omnämnt, afskaka dock flertalet af ynglingar, när deras kunskopsförmåga moguvar till större klarhet, de bojor, som den yttre auktoriteten lägger på deras tanke. Och ingen bör förundra sig, om de fäder och mödrar, som hemta sin kristendomskunskap ur Väktaren, skulle förnimma detta med oro. För att så mycket som möjligt mot dylika faror betrygga sina barn, tyckes det vara rådligast, att de icke skieka dem till uni versitetet, nej, icke ens till elementarläroken, emedan då förståndet icke låter kufva sig med maktspråk, och de utlefvade dogmernas motsats till hela vår tids bildning, äfven om religionsläraren skulle söka undandöijja honom och icke nog tydliot framhålla den ortodoxa spetsen, alltför lätt träder i dagen, det är nödvändigt, att redan genom de insigter och den förståndsodling, som genom elementarbildningen vinnes, tillämpningen från de öfriga kunskapsämnena på det teologiska och förståndets användning äfven på detta sjelfmant inställer sig hos tänkande ynglingar. Och om då den harmoni, som de, så godt de kunna, på