Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 3

Nu kommer ffram med ens en tjugu, tretti taxar. Till växten offtast små, men alltid stora kaxar.. Knappt ha de2 hunnit lemna sina hål, Förrn om hvrarann de börja med sitt skrål: Med foten hiit! den tillhör oss odelad; Den är som mjortfot högst förfelad; Pet foten är vutaf en tax, Fäst uppå hjoxrtens kropp så lösligt som med vax.? Och nu besluita de, med stora löften, Att skära helia benet af till höften Och det i möjlig sämja äta opp, — Nu börjas jagten af, den vilda troppTa dessa en mot sju? det vore ringa; Men en mot tjugo rådligt gör att springa. Af kopplet jagas hjorten nu med makt; Han ser sin barndoms välbekanta öar Sig pilsnabbt spegla i de blanka sjöar... De andra hundar skämdes vid slik jagt. Slokörad rapphönshunden ned sig lade, Men dock, på kändt maner, högtidligt sade: Vår hjort gör af en fot för stor affär; Men när en gång hans skuldra hotad är Och man vill åt hans hufvud, då?... Vid orden Ett genljud hörs kring himmelen och jorden Utaf ett gäckande, omiätligt skratt, Hvars uttryck mer än väl bevisar, alt Den halfvå meningen är fattad vorden, Men jag, jeg säger till storskrytarn så: Tro mig det är ej lönt du längre bugtar: Hvad äro dima löften? — Dunster blå! Din vänskap? — Prat, som ingen tror uppå! Din hotelse? — Ett skryt, som ingen fruktar, Jag säger secdan åt den yngre varg: Du vunnit en bedröflig lager, Du spelat ussel roll i strid på ära karg: Du mödan maft, kamraten vinsten tager. Er rätt, det är den råa styrkans blott; I gjort att joorden, vittne till ert brott, En himmelslk rättvisa i tvifvel drager.? Dernlist åt ttaxarne jag säger så: För eder luampna afundsjuka, ve er! Er enfalds liön den blir ett få se på Hur lätt de stora äta upp de små. Det blir er tur, och rättvisa skall ske er!