Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 3

utt sköta en åra eller ett segel, hvarken forntida gondolierer eller nutida briter efter, så mycket mera hedrande för det svenska vikingablodet, som större delen af segelsällskapets medlemmar ex professo et officio äro bara — landkrabbor. Ryktet hade vetat berätta, att segelsällskapets pristäflan denna sommar skulle komma att illustreras äfven af främmande flaggor; men då de i täflingen deltagande förliden lördagseftermiddag samlades vid Täcka udden på Djurgården, spanade jag fåfängt efter några sådana. Sanna förhållandet är emellertid det, att en vid härvarande engelska beskickning anställd diplomat, hr Gossling, lärer velat öfvertala sällskapet att utfärda en inbjudning till en gelska segelklubben att hitsända några af sina yachter, men att, af lätt förklarliga skäl, denna önskan afböjdes. Man väntade dock att hr Gossling sjelf skulle komma tillstädes med sin vackra yacht, som hitkommit från England; men han uteblef — af orsaker, som jag icke känner. Alla deltagarne förde nu den blågula flaggan och voro medlemmar af sällskapet, med undantag af kosterbåten ?Tärnan?. Med dess hitkomst förhåller sig så, att segelsällskapet, som eger en filia!afdelning i Göteborg under ledning af häradshöfding Berger, hade gjort framställning om att derfrån måtte uppsändas den bästa båt, som man kunde finna i Bohuslänska skärgården, och efter vid Wargö anställd profsegling mellan tvenne dylika båtar hade Tärnan?, byggd af den der i orten välbekante båtbyggaren Olaus Olausen på Bransdal och förd af härdiga bohuslänska sjömän under sin egare, skepparen Andreas Pettersson, ansetts värdig att hitsändas. Sällskapet betalar alla kostnader derför, hvarjemte dess egare nu inbjöds att täfla om pris. Kort före den för samlingen utsatta tiden, klockan half 4, började himlen öfverdragas af moln och ett regn falla under fullkomlig stiltje, bådande föga godt för expeditionen. Men segelsällskapet hade som vanligt god tur; ty efter en kort stund klarnade åter himlen och en lätt bris följde på regnet. Omkring bogserbåten Färdig, som hade den dubbla egenskapen att tjena till chefsfartyg och, i händelse af behof, ersätta bristen på vind, samlades deltagarne omkring klockan 4. Ombord å Färdig befunno sig tvenne af sällskapets direktionsledamöter, kommendörkapten von Feilitzen och ingeniör Lindberg, hvilka enligt reglementet nu tillkallade alla fartygscheferna, hvarpå dessa valde den äfven ombord å Färdig varande amiralen Lilliehöök till seglingschef. De fartygschefer, som till täfling anmälde sig, voro 11, nemligen grosshandlaren Edvard Cederlund med Mathilda, kapten Hiort med Nornan, boktryckaren Nyman med Elvira, fabrikören A. W. Lundin med Alma, juveleraren Creutz med Falken, kom mendörkapten von Feilitzen med en kronobåt, byggmästaren Jensen med Jungfrun, skeppsklareraren Parrow med Weilbach, löjtnant C. D. von Schinkel med Hejd, bokhållaren Arvid Leffler med Mary och grosshandlaren J. Bäckström med Gurly, hvartill kom Andreas Pettersson med sin bohuslänska Tärna. Det varisanning vackra dansar allesammans. Dessutom hade en segelsällskapet tillhörig, på Stora Varfvet nybyggd skonare, fullriggad och med ståltackling, anländt till samlingsplatsen ; men denna ovanligt väl konstruerade och utmärkt vackra båt kunde icke komma med, emedan sällskapet, oaktadt alla gjorda bemödanden, icke ännu lyckats anskafta så fin duk, som man önskat till segel för densamma. Klockan omkring 5 gals signal till uppbrott, och nu utbredde sig snabbt de snöhvita segelmassorna, de smäckra kutirarne koketterade på de i aftonsolen glittrande vågorna, och eskadern utlöpte från Täcka udden (som gör skäl för namnet), erbjudande en tafla, hvilken icke låter sig be skrifvas. Kuttrarne skilde sig härefter småningom åt, liggande upp för vinden i en lång rad, liknande kolossala svanor, som flögo öfver vattnet. De beledsagades af en mängd båtar, galerer och loggertar, hvilka icke hörde till sällskapet och som kryssade härs och tvärs ov hvarandra och kring eskadern. Blockhustullen, der en mängd nyfikna åskådare församlat sig, passerades, saluter gåfvos från villorna på de omgifvande herrliga stränderna, hvarest åskådare på alla håll nyfiket följde flottiljens rörelser, med flaggor och skott helsande densamma. Lustställena Gustafshög, det vackra Ellensvik och den bland skuggrika träd dolda Nyckelviken, hvarest fru Jenny Lind Goldschmidt för närvarande ta: git sin sommarboning, försvunno snart bakom flottiljen. Konungarikena Sverge och Danmark, tvenne små holmar vid inloppet till Skurusund, af hvilka den ena (Sverge) är beklädd med en vacker löfhäck, men den andra (Danmark) är alldeles kal — säkert ironi! — seglades förbi på mindre än ett par sekunder, samt slutligen de pi samma sida i farvattnet belägna täcka som marställena Hamndalen och Hasseludden Öfverallt möttes ögat af samna lif och rö relse, samma flaggande, hviftande och salu terande från land. Men det skulle blifva alltför vidlyftigt at vidare beskrifva flottiljens utfärd, och jag kan så mycket hellre inskränka mig till föl jande korta notiser derom, som jag hitom Waxholms fästning, hvilken i dag passera: af en helt annan eskader, förlorade kapp seglarne ur sigte. Vinden hade mojnat ut så att Emmy, på hvilken jag jemte nio an I dra vikingar befann mig, endast med biträ I de af årorna kunde drifvas framåt, och dett: gick icke särdeles fort, då litet hvar nu bör Ijade känna att ?sjön suger?. Vårproviant I I mästare hade rikligen sörjt för våra behof loch sedan vi nu ytterligare utnämnt en öf FR a Va TN RI Lann än