Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 2

if och verksamhet i denna riktning. Detjl r isynnerhet professor Sars, lektor Th.F jerulf, lektor Schibeler, kandidaterna Th. s ljortdal, Mohn, M. Irgens och G. O. Sars, vilka man har att tacka för dessa arbeten, c ch just i dessa dagar är serien ökad med jt vå nya verk: Th. Kjerulfs ?Veiviser vedll ;eologiske Excursioner i Kristiania Omegn? 1 ich M. Sars ?Om de i Norge förekommende I ossile Dyrelevninger fra Qvartterperio-s len?, S I gamla dar var det hos oss mest presterna 1 undt omkring i de afsides liggande fjell-li lalarne, som togo naturforskningens intres-q sen om hand, anställde meteorologiska iaktagelser och uppsatte förteckningar hvar öfver sin sockens fauna och flora. Vår äldrel1: presthistoria kan uppvisa flera sådana ve-l4 lenskapliga dilettanter som, om ock det po-: sitiva resultatet af deras arbete var temligens ringa, likväl genom sin oförtrutna verksamhet bidrogo att äfven hos andra väcka och : vidmakthålla intresset för dylika undersök-: ningar. Jag skall endast nämna tvennel. namn: Throndhjemsbiskopen den lärde Gun nerus och Söndermöres beskrifvare Hansl: Ström. Vi ha sett den sednare af dessel. testmän lefva i ett litet pastorat bland våra olboer — Strilerne i Bergenstrakten, och från sin ensliga prestgård förvärfva sig ett europeiskt berömdt namn. Fjerran från all tillgång till vetenskapliga hjelpmedel fortfor han med sina forskningar, hvilkas rika och föga bearbetade fält var det stora haf, hvars vågor brötos mot hans afskilda bygd, och medan hans menighet ien slags skygg vördnad fullt och fast trodde, att han var en trollkarl, som kunde mer än sitt Fadervår? ja till och med kände ?Svarteboken?, skret den berömde engelsmannen Edward Forbes, att han ?vunnit ett namn, hvars berömmelse når lika långt i verlden, som naturen är föremål för studium; denna landtprests anspråkslösa skrifter ha blifvit mönster för afhandlingar af lärda professorer i främmande länder, och bans upptäckter ha blifvit grundvalen för vidlyftiga undersökningar och tolkningar af utmärkta fysiologer?. I tjugufyra år satt Michael Sars som prest långt borta i Strilernas bygd; främmande vetenskapsmän togo omvägen till hans ensliga hem för att besöka den berömde forskaren på hans anspråkslösa prestgård; han var redan långt förut af universitetet i Zirich honoris causa kreerad till doktor och upptagen till medlem i en mängd utländska vetenskapsakademier, då han omsider 1854 kallades till hufvudstaden och anställdes som e. 0. professor, den ende vid vårt universitet (utom en sedermera anställd e. o. lektor S. Å. Sexe). Här har han nu sedan dess lefvat helt och hållet för sina vetenskapliga forskningar, som utom i det stora verket Fauwna littoralis Norvegie förnämligast äro nedlagda i en följd under sednare åren utkomna universitetsprogrammer samt i mindre spridda afhandlingar i lärda specialtidskrifter. Såvidt jag kunnat förstå, ligger hans arbetens väsentliga värde, utom i iakttagelsernas nyhet och rikedom, förnämligast i den metod han användt. Han insåg, att det ej var nog att låta sig nöja med att beskrifva, hur ett djurs yttre visar sig för ögat, och att det lika litet var tillräckligt att framställa det i dess minsta anatomiska beståndsdelar, utan att man måste, så att säga, gripa det på bar gerning, studera detidess minsta lifsyttringar ända från embryots första rörelser. Han insåg att man blott på detta sätt kunde göra sig förhoppning om att få kasta en blick in i naturlifvets hemlighetsfulla verkstad och slippa dväljas blott bland hudar och kadaver, såsom de äldre naturforskarne gjorde. Han I började med de lägsta hafsdjuren, hos hvilka de fysiologiska fenomenerna visa sig i den största enkelhet och har äfven sedermera förnämligast hållit sig till dem. Vid universitetet är Sars verksamhet af temligen lringa omedelbar betydelse; så speciella stuI dier, som de med hvilka han sysselsätter sig, läro naturligtvis icke egnade att samla näI gon stor åhörarskara kring lärarens kateder; Ijag ser också i den sednast offentliggjorda lårsberättelsen från universitetet, att han unI der en hel semester ej höll några föreläsningar, emedan inga åhörare anmälde sig till de annonserade föredragen öfver molluskerna, liksom föregående halfår ingen anmälde sig till den ena af de tvenne föreläs ningskurser, Sars annonserade. Också var det naturligtvis icke meningen med hans anställning vid universitetet att han skulle göra rätt för sig på det sättet, utan att be reda honom ett otium, som behöfdes föl hans vetenskapliga verksamhet och hvarai han gjort sig så väl förtjent. Den andre af de ofvan nämnde förfat I tarne, lektor Theodor Kjerulf, är geolog ex I professo. Han var förr af böjelse poet : i den lamentabla stilen, men det är så länge b ) sedan, att hans dikter äro förlåtna och glömda som ungdomliga svaghetssynder -sjelf har han också genom arbeten på om. 1 råden, som äro haltrika i helt annan grac , län poesiens, på prisvärdt sätt bidragit at bringa dem i förgätenhet. Många år efter. Jåt, sedan han genom vetenskapliga resoi rundt omkring i Norge vunnit en klar upp I fattniug af vår natur och folkegendomlig .het, öfverraskade han visserligen den lä -Isande verlden med en liten skizz, ?Der Gamle i Masteskogen?, en liten naturoch t folklifsbild af sådan kraft i kompositioner ; l och renhet i utförandet, att jag ej drage: -li betänkande att ställa den vid sidan ai 1 Björnstjerne Björnsons ?Faderen? såsom de , förträffligaste vår litteratur har att uppvisa clinom detta slag af genrebilder. Vid sidar ,Jaf sin lärareverksamhet vid universitetet än t Kjerulf nu sysselsatt med arbetet på der 1 I geologiska karta öfver Norge, hvartill sta. , ten för några år sedan beviljade penningar 1 Joch hvarmed äfven flera yngre krafter ärc 1 sysselsatta. För kort tid sedan h