Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 2

Hjerta sig åt hjerta biktar, men helst för själafränder diktar! Tack, jag skall evigt gömma dessa verart, sade han och stoppade det sammanvikta papperet i sin venstra frackficka. Man talade härefter om kärleken. Sedan nan ifrigt diskuterat detta ämne, hviskade Corinna vid en tillfällig töte å tete: cHvad är kärleken, ja, hvad är kärleken ?4 Och hon blieckade upp i den unge mannens jgon. En rysning gick öfver honom; ty han kunde icke gerna missförstå denna blick. tKärleken är en vexelkänsla; tror ni det icke?4 fullföljde hon, Icke alltid, svarade Wollert och såg nästan med förskräckelse på denna qvinna, hvilken minst var dubbelt så gammal som han. Signaturen Ö. sällade sig nu till dem och talet afbröts. Jag måste undvika Corinna, tänkte Wollert vid hemkomsten. Jag fruktar hon hyser en dåraktig böjelse för mig. Han suckade; ty han fann det verkligen tråkigt att försaka en krets, der man så högt förstod att uppskatta honom. j Följande för.niddag kom signaturen. Ö. sade sig ha varit hos flera förläggare, men utt ingen af dem var hågad att mottaga Wollerts manuskript. Det är högst förvånandet, försäkrade han, men tiderna förändras, och du skall se att de snart komma att slitas om dina skaldeförsök?. Motgång har varit alla stora mäns öde, åtminstone till en början.? Wollert kände sig ovanligt nedstämd och missmodig. Då hans vän derpå bad om i ä jensten at låna ännt