Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 3

George Sand om Julius Cesar och hans biografer. I hela verldshistorien gifves ingen högre triumf för det evigt sanna, än att till och med den mest skriande orätt sker i dess namn. Det bruiala våldet må emellanåt råda, men det känner dock alltid ett behot att åberopa rättvisan, sjelfva ogudaktigheten söker omgifva sig med ett sken af berättioande och hyllar sålunda mot sin vilja den sedliga verldsordningen. Menskligheten sätter väl ingen tro till sina förtryckares soismer, men den fördrager lättare en oförrätt, så länge den, om än med lögnaktigaste fraser, ännu bemödar sig att vinna dess bifall. Cesars lefnad? är ingenting annat än ett sådant vädjande till allmänna opinionen, hvarmed fransmännens kejsare, enligt hvad ett ingalunda osannolikt rykte påstär, söker vinna sin utnämning till ledamot af akademien. Den mäktige imperatorn vill genom ett erkänmnde af den lärda verlden ädagalägga, att han intagit sin maktställning endast uti icens tjenst, att massakern den 2 December och deportationerna till Cayenne blifvit anlefal.da af humana skäl, att presstvånget erdast drabbat tygellösheten, och alt den misslyckade expeditionen till Mexiko är ett mästerstycke af politisk och strategisk beräkning. Ett direkt rättfärdigande passar likväl ej för författarens höga ställning, den kejserliga skribenten kunde ej genom ett sädant framträdande i eget namn blanda sig med den öfriga hopen af offentliga personer. Derför lånar han sina drag åt en forntidlens hjelte, med hvilken han stillatigande identifierar sig, och genom hvars förherrligande han förkunnar sitt eget lof. För honom är Ceesar det gamla Roms räddare, emedan han derigenom kan förklara revolutionen af den 2 December för en räddande bandling, emedan öfverhufvutl en så