Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 3

fd t )I ven Igentet, så ciösa tidningarnes spalter n Imå tjena till bekräftelse på ofvanstående Iska frihetssinne, som, trots 16 års träldom, Imakt. Men han har på samma gång arbesident räddade samhället, då samtliga sju millionerna valberättigade, på en obetydlig minoritet när, genom sina vota gillade hans statskupp; men om en kejsare från sin upphöjda ställnings förgallrade park beger sig ut på litteraturens landsväg, så vill han derför icke beträda invändningarnes sidovägar. Han må icke till lön för det han nedlåter sig till vanliga lärde hemfalla under den nivellerande kritiken, som icke frågar efter författaren, utan blott efter värdet Jaf hans arbete, hvars beröm icke vinnes genom auktoritet, emedan uti andens rike väl finnes en medborgarrätt, men icke något kronans prerogativ. Franska pressen har så tillvida fogat sig efter denna den mäktige mannens exklusiva åsigt, att den, då under nu rådande system någon opartisk kritik är omöjlig, i fråga om bokens historiska och politiska del nöjde sig med nägra kalla, torfiiga fraser, men handskades desto frimodigare och öppnare ij med Julius Cesar, med iöremålet för bioIgrafien. Om meningen med den snillrike Iromarens framskjutande var att skydda den krönte författaren för publicitetens närgåningick denna på den antydda taktiken edvilligare och skickligare än man på högsta ort önskade och väntade, och uttömde hela rikedomen af sin djupaste och uppriktigaste öfveriygelse på forntidens Cesar, med hvilken den moderne identifierade sig. Om vi lemna åsido skaran af köpta beundrare, som i de officiella och offirika sitt Vive I Empereur, så har författaren hittills icke skurit nägra lagrar. Icke blo:t den lärde och talangfulle Rogeard, hvars oroliga snille drilvit honom i landsflykt, har skonslöst fördömt mannen af den 2 December, hans statskupp och hans regering: vid hans sida stär en rad af lugnare skriftställare, hvilkas kritik väl försigtigare, men lika beslutsamt, gisslar den moderna imperialismens osediica ihålighet. En nyligen i Univers illustrå intagen kritik öfver Cresars lefnad? af George Sand, hvarur vi citera några betecknande ställen, E och vittnesbörd på det oböjda republikanännu fortlefver hos Frankrikes ädlare andar. Om Cesar skall gälla för Roms räddare, så är det blott i materiel mening, ty han har endast räddut rikets glans och yttre tet på dess moreliska förstöring, ty hvad vill det söga att öka ett folks lycka och utvidga dess område, om man beröfvar det dess själ? Ett vidsträckt rike är derför icke något stort rike. Anser man sig förpligtad att välsigna Cresars minne, blott för det han införde ordning i ett förvildadt samhälle? Han har icke skapat någon sann ordning, han kunde det icke ens, ty med laglöshet skapar man ingen ordniog. Den, som skaffar lugn på gatorna, återställer derför icke fred i hemmer, och om man än på samma gator släpper lös njutningsbegärets bachanalier, så har man deimed icke skapat någon sann glädje. Ar Oesar en gudomlig karakter, som förtjenar att leda ett folks öden, då han grundar sitt välde på ett mutsystem, då folkets samvete blir folt för penningar? Står han högre än Sulla derför att han genom korruption vann hvad denne uppnådde genom att injaga fruktan och förskräckelse?! Han begagnar sig mera -lösande än någon annan af de medel, hvarförutan i dessa fördertvade tider ingen framgång var möjlig; men är det derför ett tecken på ädel ärelystnad, om man i sin egen person individualiserar århundradets gissel, den rådande korruptionen? Han köpte anhängare, ki pte röster, berusade massan: under sådana konstgrepp förflyter bans lif. Han nedsätter sina vänner, i det ban smickrar dem; han vill vinna kärlek till hvad pris fom helst, och kan docx icke älska någon; han diömmer icke i ädelt svärmeri om fäderceslandets : tillkommande glans och lycka, utan betrak-: tar denna blott som en ny uppgift, sedan han tillfredsställt sin personliga äregirighet. ! Och sedan ingenting mer återstår för honom 1 alt önska, i den lugna, mättade triumf, som ! han så länge efiersträfvat, utbrister han: ! Rom, det är jag!? Först då börjar han älska Rom, men det är kärleken till en mätress, som varit hans slafvinna och hvars behag segrat öfver dess förnedring! Cesar framställes säsom hade han handlat så väl, som under de gifna förhållan-: dena var möjligt. Vi äro icke af samma l åsigt; vi tro att Cesar gjorde allt, hvartill!l hans karakters anlag gålvo anledning, men j! vi förblanda hvarken slughet med skarp-! sinnighet eller maktbegäret med civilisatio! nens framskridande. Öch likväl begär man lt af oss att icke anse Cesar för en egoist;,)s man frågar oss, om ett så omfattande snille, en så heroisk karakter kunnat uppoffra allt ! för en obetydlig ärelystnads tränghjertade beräkningar. Det låter nästan som man le frågade: Tror ni så gerna på det onda!ls Tycker ni om att slå sönder marmorn och l: söka fläckar i solen ?? Nej! Mycket bellre ville vi upptäcka en g tadellös storhet hos dessa undantagsnaturer. Men vi tro icke på dessa så kallade handlingens män. Vår tid undviker dessa ko-f losser af viljekraft och intelligens, om de li icke stå under humanitetens mildrande inlr lytelse. Vi förstå dem icke mera. Detlh ligger något öfvermenskligt och i viss mån ; vildt hos dem, som en dag, liksom Ceesars I lycka, går under på de köpta kreaturensy otacksamhet. Händelsernas logik ersätter 1 icke tankens kenseqvens! Måtte denna san-e ning upprätthålla oss, som lefva i en tid, la hvilken tillerkänner segern hvarken åt legionerna eller eröfringarnes glans, ej en gånszj( ät den enskildes öfvermäktiga snille, utan t endast åt den varma hängifvinheten förls mensklighetens solidaritet och associationens rastlösa utveckling.? Några ord om vår långsamma rättsskipning samt domstolarnes organisåtion. Då det icke kan förnekas ait doms