Aftonbladet – 1 augusti 1865, sida 2

3 ER RWEELT ONA UTA I RUg Återblick på Juli månad. Fattig på tilldragelser at framstående vigt, som den sistförtfluma månaden varit, har den i stället visat sig rik på rykten, vex lande mellan rarbågor och törhoppvingar?, samt redtyngd af orolig törbidan på hvad komma skall. ÅAuvuu vägra reformmöten ha hällits — men för retormaegitationen, liksom ör det politiska intresset i allmänhet, synes den afrikanska värmen hafva satt en gräns, mera naturlig? och oölverstighg än de flesta, som omtalas i den politiska geografivn. Det har sälunda endast varit med möda och blott till hälften de nu till största delen förrättade riksdagsmannavalen lyckats tillvinna sig det deliagande, som för dem hort kunna päråknas några månuder före den betydelse:ullas e riksdag sedan år 1509. Dock, stlja vi bedöma den slapphet, som flersiädes visat sig vid representantvalen, så traffa vi visserligen ej det rätta, om vi förbise den lefver en öfvertygelse, lika orubblig i sin grund som lugn i sina yttringar, att den stora reformen måste segra, att den denna gång ej kan falla. Vi gilla intet slags fawalism, säledes ej heller denna tro, att man med armarne i kors slär en vaksam motstån dare ull jorden; men i värvarande fall — och det ar en tröst — är denna orubbliga ro helt visst en öfvertygelse, som ötverletver ett nederlag, och ur hvilken handling kan och skall tramspira. Den tärande och njutande delen af samhäll. t, maktens och utmärkelsernas lyckliga jinnehalvare, tål ej allenast icke pohtiska hvälfnivgar, fördudringar, agitationer, utan hatar och afskyr äfven af allt sitt hjerta, alla sina krafter och all sin håg den lugna di-kussionen, den teoretiska undersökningen, kritiken al samhällets tillstånd, sävida ej denna politiska forskning, liksom den teologiska, har sitt resultat af ovilkorligt och gillande bifall för det bestående på förhand givet. Ty denna forskning, när den är fri och uppriktig, kommer siusdom till slutsatser, som inverka obehagligt störande på inaktinnehafvarnes matsmältning. ?Man utsätter mig för ledsamheter? — säger Dom I Diego hos Eugene Sue — ?man stör mitt lugna hf, och aock begär jag ju intet annat. än Åt få äre i tred och med eftertanke ? Se der typen för dem, som älska frihet för sig sjeliva, makt för sig sjelfva, ordning och rätt sör sig sj-liva, som jäsa af kunservativ j belåtenhet, när de ega alla dessa förmåner, jmen som ytierligare äska såsom ett supplement till dessa företräden, att aldrig påminn:s om att det s:ora flerialet från dem är uteslutet, och som å la Dom Diego förbanna evhvar, som vågar uttala att den privilegierade minoriteten ej är detsamma som samhället och att den förras välbefianande ej är liktydigt med det senares helsa. De betrak telser, vi dristat anställa öfver den utvandring, som berötvar värt folkfattiga land hundradeoch tusental af kraftia armar, ba deriföre naturlig:vis förargat mer än en det beståtndes rättrogne Gyrkare, och man svarar med sillfror, om föga höra till saken, samt ed mer eller mindre lyckade officiösa qvickheter, som ganska skralt ersätta verkhga skäl. Vi skulle också kunna gifva ett gensvar med siffror; vi skulle då erinra om, t. ex. alt i rikets andra stad, som år 1863 hade 41 585 inbyggare, ej finnag mer än 1086 vid rikstagsmannaval valberätvgade medborgare: vi skulle erinra om sorgligt ryktbara prof på de fyrtiogradiga röstskalornas inflytelse i offentliga anglägenheter. Dermed skulle vi emellertid blott angifva en del af de brister och orättvisor, som nära den växandelemigration, hvilken fosterlandaj vännen med grämelse åser. Och vi stå ej ensamme i vär uppfattning af utvandringens orsaker, Vräken ned de oberättigade privilegierna? — yttrar i denna fråga en frisinnad tidning — ?vare sig att de innehafvas af bördens, religionens eller börsens män; gifven arbetet dess rätta plats, som det tillkommer i samfundet; tillsen att en selfmade man icke tillb kasättes för den förstkommande guldgalonerade adelspojze: förtogen så, att ej en i litvet och vetenskapen oförtfaren prestgesäll? vägar nedslunga för haunelser otver det fria tänkandet och ej aktar andra trossätt än dem, hen sjelf lärt af andra; skaffen full sanning ät satsen om allas likhet inför legen; ja, vill man i grund hämma utvandringen, då mäste man sträfva att göra det europeiska samfundet likt det amerikanska, med arbetets ära, rätt och frihet för slla, mes jemnlikhet för alla.? Ecklesiastikministerns törslag till sädan organisation ef domkapitlen, att det hesvarliga och otrogua Iekimanna-elementet ur dem bortrensades, har fött en mycket upplysande komm ntar i nägra handlingar, som nyligen stäv att läsa i vårt blad. De angingo Göteborgs konsistorii behavdling at justitieombudsmannens anmälan, att en nder nämnda konsistorium sorterande prest vägrat upplä.a kungörelse om skarpskyttesammankomst. Den högvördiga handläggningen af detta mål visar tydligt nog, hur önskligt det är, att i domkapitlen lagtydnaden är en smula representerad vid sidan af — Ortadoxien. I skolen alls intet svärja — det är för mången ett alltför härdt tal, och justitiekansleru vill ej heller gå så längt. Ännu unnar han gerna svenska folket att svärja litet då och då, men han vill, att det skull ske med måtta. Vi ära tacksamme för justitiekanslerns praktiska yrkanden i fräga om engång, oc vi egna all vår sympati åt den hemliga önskan, att det bruket en gång mätte alldeles försvinna, som vi trott oss läsa mellan raderna i hans sakrika utlånde. Åter äro några bemärkelsedagar att anteckna i våra kommunikationers historia. Hvgtidligen invigda äro jernvägarne: Wexiö dig, genom dig. Det enda jag fruktar är den tanke, som ständigt föriöljer mig, att hvar och en som älskar mig eller som fäster sitt öde vid mitt är och måste vara hemfallen åt död och olyc Och om jag r i afton till-lutit mina ögon för denna 2 kän omständigheten, att bland massan af folket -— Nm — pp mm FR MN om FO -— sh st af si så pl hi at net Lt tri ne pe ID oc oc de RENEE msk