Aftonbladet – 27 juli 1865, sida 3

att man, då man kände honom, skulle kunnat tro, att han kommit direkt från en petit souper i Hjortparken. Allt för allmänt behaglig tör att icke underhålla de närvarande på de frånvarandes bekostnad, syntes han dock aldrig, icke en gång i sina sarkasmer, vara elak. Då en af hans umgängesvänner hade större ryckte för qvickhet än han, var det hans blygsamma vana att tillägga denne erkände diseur de bons mots hvarje mera spetsigt epigram, som händelsevis föll honom egjelf in. ?Jag undrar?, sade en sprätt om en annan sprätt, som icke var någon Adonis, hvarför i all verlden X. på en gång börjat odla sina ohyggliga röda polisonger.? ?ÅRh?, svarade min intagande, fina gentleman, för min del tycker jag att de mycket väl kläda sådana ansigten som hans. A.. säger, att de dölja hans fulhet.? För öfrigt yttrade min misantrop i alla allvarliga ämnen, såsom ts. ex. då den, hos hvilken han sist hade spisat middag, begick en handling, som alla hederliga menniskor ogillade, sin milda förvåning, icke öfver handlingen, utan öfver ogillandet. Hvad kunde ni väl vänta ?? plägade han säga med ett tillbedjansvärdt öfverseende. Han var ju en menniska — likasom vi sjelfva I Härstammande från en af de ädlaste slägterna i kristenheten, i besittning af en förmögenhet, om hvilken han leende brukade säga, att den icke var stor nog för att tillI låta honom att gilva en annan en skilling?, Imen som, med klokhet använd på honom sjelf, rikligt förslog till uppfyllande af en så ensam persons eleganta behof, hade denne modeveridens afgud hvarje för ett vanligt förstånd tänkbart skäl till atticke sjelf vara den fulländade bof, som han ansåg en hvar annan af sina medmenniskor vara. Icke destomindre var han alltför ädelt fast i sin tro, för att han skulle låtit sitt exempel stå i strid med sin lära; och häri hade han en obestridlig fördel framför Timon och Alceste, hvilka, då de kallade alla menniskor skurkar, icke voro berättigade att motsöga sitt påstående genom att vägra att sjelfva vara skurkar. Hans älsklingsnöje var whist, och i detta spel var hans färdighet så fulländad, att han endast behöfde spela ärligt för att öka sina inkomster med en summa, hvilken han, då han redan dessförutan hade tillräckligt för att uppfylla alla sina önskningar, knappast torde ha vetat hvartili han skulle begagna den; men som han ansåg alla menniskor för bedragare, bedrog han af grundsats. Han var skyldig sin filosofi att visa sitt fullkomliga förakt för den redlighet, zom bedragare pre dikade, men som endast narrar voro nog enfaldiga att utöfva. Om andra icke gjorde märke på essen och slog upp kupgarne medelst en volt såsom han gjorde, var det antingen derför att de voro för enfaldiga att lära sig det, eller för fega att utsätta si för att bli röjda, och som han icke var så enfaldig och så feg som de flesia andra, tillkom det honom att visa sin kunskap om deras enfald eller sitt förakt för deras feghet. Ko:t sagdt — han spelade falskt! — länge ostraffadt; men, såsom Cherron säger, Vhomme se jugue, menniskan förfalskar tärningarne till sitt eget förderf. Slutligen blef han misstänkt, observerad och upptäckt; men hans förtrollade offers första tanke var icke att anklaga, utan varna honom. Han fick förtroliga bref med fina vinkar; han uppfordrades icke att lemna ifrån sig sitt rof, uppmanades icke att ångra; — det skedda skulle vara glömdt, blott han ville för framtiden, då han spelade med sina vänner, hafva den godheten att låta bli att märka essen och fuska fram kungarne. Jag kan mycket väl föreställa mig det stolta leende, hvarmed denne menniskoföraktare måste hafva läst dylika barnsliga uppmaningar att öfvergifva det filosofiska system, som förgäfves pryddes af hans snille, om det icke inskärptes genom hans exempel. Han, som föraktade vises och helgons åsigter, han skulle låta skrämma sig till att resp2ktera några simpla dagdrifvares! Att skicka honom en förmaning från ärans verld om att respektera kortspelares vid skepelser! Lika gerna kunde man hafva sändt mr Faraday en förmaning från andeverlden om att respektera borddansarnes vidskepelse! Båda filosoferna skulle gifvit honom samma svar: Jag rättar mig efter naturens lagar?. Kort sagdt, stark i medvetandet af sina åsigters riktighet, framhärdade denne logiker uti att försvara sin menniskofiendtliga lära genom sitt eget ihärdiga utöfvande af oursäktliga och oförsonade bedrägerier, Men huru långt menniskan än står under englarne, är hon dock icke helt och hållet ett får. Och äfven ett får finner sig endast uti att bli klippt en gång om året; att bli klippt hvarje dag skulle reta det frommaste lam. Några af de medmenniskor, hvilka min hjelte smekte och plundrade, fattade mod och beskyllde honom öppet för att märke essen och fuska fram kungarne. början visade honom hans medfödda snille det kloka uti att under leende tystnad behälla det förakt för andras åsigter, som han hittills så stolt hade ådagalagt; men olyckligtvis lät han af dem, hvilka, öfverygade att en person af så hög börd icke kunde hafva nedlåtit sig till en så lumpen förbrytelse, smickrade honom med en lätt seger öfver hans förtalare, förmå sig att afvika från de lefnadsreglor han hittills med en så utomordentlig framgång hade iakttasit. För första oånoen i sitt lif nedlät han OO SEO OR OP OM OS