Aftonbladet – 27 juli 1865, sida 3

Och vid er sida mig för att strida föl er, sade Eduardo. uGodt, tack. Med er äro de tjugo. Hafva redan tjugo jersoner flytt hit? Ja, tjugo stycken: de bo i rummen innanför detta och i gårdsrummen. Man har bedt mig om plats för hundra. De få komma alla. Jag har hvarken sängar eller matrråd för så många), men jag har här örenta Staterras flagga. Godt; ingenting skall fela oss. Vi hehöfva blott ert beskydd, Washingtons ädle, uppriktige och pålitlige ättling! Afven jag stannar här! utvrast don Candido och stötte sin käpp i golfvet med sådan bestämdhet och sådant allvar, att både Daniel och Eduardo brusto i skratt. Daniel ansåg sig derför tvungen att på engelska underrätta mr Slade om sin gamle lärares excentriska karakter. Den föreställning om don Candidos person mr Slade derigenom erhöll tycktes så mycket roa honom, att han fann sig föranlåten att servera sig sjelf litet kognac samt dricka don Candido till med de orden: tFrån i dag står ni under Förenta Staternas beskydd, och om man dödar er låter jag eätta eld på hela Buenos Ayres. Jag antager ej denna hypotes, sefior kon) I några af den tidens tidningar förekommer den sanningslösa och nedriga uppgiften att denne ädle medborgare sålde sitt beskydd åt flyktingar. Detta var både falskt och otacksamt. Mr Slade var fattig. Han kunde ej i Buenos Ayres underhålla sin familj, utan sände den tillbaka till Nordamerika. Och under September och Oktober månader samlades i hans hus öfver hundra gäster. Det var honom omöjligt att underhålla alla dessa menniskor, hvarföre bland flyktingarne öppnades en subskription och hvad som samlades lemnades till Slades hofmästare. som besörjde hela det ofantliga hushållets kost. Många voro dock de som ingenting bidrogo, emedan de ingenting egde. Mr Slade erhöll ej en enda real af dessa penningar, och i hela den främmande diplomatiska kåren fanns ingen som handlade på långt när så oegennyttigt och ädelt, som Förenta Staternas konsul.