Aftonbladet – 27 juli 1865, sida 3

Misantropen i våra dagar. af E. L. Bulwer. Alla passioner, säger en gammal för fattare, Päro så nära grannar, att om elder fattar i en af dem, böra de andra skicka ef ter släckningsredskap.? Då nu kärlek och hat båda äro passioner, är den ena aldrig säker för den gnista som sätter den andra: låga. Föraktet deremot är passionfritt, de fattar icke eld, utan släcker densamma. Der misantrop, som ger sig ut för att hata men. niskoslägtet, har i allmänhet öfvergått till Idetta hat från en allt för öfverdrifven kärlek, och kärlek till menniskoslägtet föder ännu alltjes t, ehuru honom sjelf omedvetet, hatet med sina egna ännu glödande bränder. ?Ju mera en man älskar sin älskarinna, säger Rochefoucauld, desto närmare är han att hata henne.? Detta kan vara möjligt, ifall han är svartsjuk; men ju mera han påstår, att han hetar henne, desto närmare är han å andra sidan att åter älska henne. Häftiga sinnesrörelser röra sig icke i paralella linier, utan i cirklar, och om dem har ordspråket les extremes se touchent? sin fulla giltighet. En person med ett häftigt temperament, som retas till menniskohat genom exempel på otacksamhet, är utsatt för att när som helst blifva förd tillbaka till menniskokärlek, ifall han blir öfverrumplad at oväntade bevis på tacksamhet och trofasthet. Men om en egoist, som endast ärft en ringa andel af menniskokärlek och koncentrerar denna uteslutande på sig sjelf, uppsåtligen inöfvar sitt förstånd till lugnt förakt för sitt slägte, så behåller han detta förakt ända till slutet. Han bes traktar menniskoverlden omkring sig ungefär likasom du, min läsare, betraktar en myrstack. Hvad angå dig myrornas laster eller dygder? Det är detta slags maskerade menniskohat, som man påträffar i våra dagar; menniskohatet utan mask tillhör en råare tidsålder. Shakespeares och Moligres misantrop är en passio:erad vilde; den misantrop som nyss så artigt helsade på dig är en bildad gentleman, hvilken ingen afsky för menskligheten någonsin skall förmå att fly verlden. Från hans fönster faller hans leende med samma mildhet och samma förakt på alla förbigående. Ordklyfvare torde måhända säga, att jag begagnar ordet misantrop oriktigt, att, enligt en sträng uttolkning, en misantrop icke är en föraktare, utan en hatare af det menskliga slägtet, och att denne bildade gentleman, efter hvad jag sjelf visat, icke är varmblodig nog för att kunna hata. Det är sannt, men ett så lugnt och orubbligt förakt är hatets filosofi. Min hjelte skulle med en bifallande nick hafva åhört alla de häftiga smädelser som Timon och Alceeste kunde ha slungat mot sitt slägte, och mildt svarat: Edra satser, min bäste vän, äro så klara och tydliga som att två och två gör fyra; men ni kan göra en sådan beräkning utan att behöfva ropa högt, som om ni utbasunade en märkvärdig upptäckt, hvilken en hvar, som ni möter, lik. väl känner lika bra som ni. Menniskorna äro skurkar — två och två gör fyra — räkna i öfverensstämmelse härmed och förlora icke er jemnvigt under det ni för edra räkningar. Min moderne misantrop hånar aldrig lasten, utan tager för gifvet att den är hufvudprincipen i samhällslifvet. Hvad dygden angår, betraktar han henne på samma sätt som en vetenskapsman betraktar trolldom. Det gifves vis erligen många sannolika, högst trovärdigt bekräftade berättelser, som bevittna dess tillvaro, men sjelfva saken finnes dock icke i naturen. Det är lättare att tro på ett listigt bedrägeri, än på ett omöjligt faktum. Det är hans djupa och fullkomliga förakt för verlden som gör att han tager verlden så lätt. Han betraktas såsom en verldsman par excellence, och verlden smeker och beundrar sin man. Den finaste gentlemannen i mina unga lagar — en man, som aldrig yttrade hvarken ett vänligt eller ovänligt ord till någon — hvars minsta leende hade en förtrollande verken — hvars högsta ton var en flöjtlik melodi — antydde på det mildaste sätt i verden sill förakt för menniskoslägtet. Hans ina och belefv-de sätt gjorde honom till en angenäm bekantskap, och hans vidsträckta tudier till ett underhållande sällskap. Insen var mera bevandrad inom den sfer af itteraturen, der Mephistopheles skulle sökt yelefvade auktoriteter för sin demoniska filooti. Han var fullkomligt hemmastadd i orrespondensen mellan kardinaler och välustingar under Leo X:s tid, skulle ha tarit högsta betyget vid en examen i de menoirer, som tjena till upplysning om det ranska salongslifvet under Pancien regime, ich kände Ludvig XV:s tidehvarf så väl, rs NETA SEE AESITSANEEEEESEAET EEE