Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

nog för hela mitt lif. Gif mig nu den an dra klädningen. Luisa tog nu från soffan en klädning a hvit moir, med tre garneringar af samma slags tyg och engelska spetsar på lifvet och ärmarne. Denna klädning var ännu dyrbarare än den förra: tyget var af de rikaste vätnader som tillverkas i Frankrike. Den passade bättre till Amalias fina och fylliga former, efter hvilka den smög sig närmare än den förra, hvarföre den också ätnjöt äran att längre beskådas. Men slutligen förrådde sammt åtbörd som nyss att ej heller denna föll i snaken, hvilket högeligen förnöjde Luisa, som utropade: Ser ni, sefiora, det är inger som är så vacker som spetsklädningen. Nej, Luisa, jag vill icke hafva någondera.t Men, seiliora, jag är viss på att sefior don Eduardo skulle vilja se er uti den just i dag. cHvarför det? Ty den är den vackraste och den som han mest tycker om. Det tror jag icke, men om jag trodde det ... eHvad då, setiora? Skulle jag taga den på, ty i dag är det första gången i mitt lif jag ifrig:t önskar att vara mycket väl klädd. Bara mycket väl klädd? sade Luisa med tt skälmaktigt leende. Och .. cOch ?? Mycket vacker! sade Amalia och lade anden på Luisas hufvud, medan hennes inder öfverdrogos af karmin och flyktiga, trålande leenden sväfvade öfver bennes läpar vid denna bekännelse, hvaröfver hon j kunde underlåta att blifva förlägen.