Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

kan föreställa sig det larm, som uppstod, då flera hundra dylika åkdon under resenärernas stoj och det öfverdådigaste kappkörande sprängde fram öfver kajerna. Neapeis brist på renlighet och snygghet har snart sagdt öfvergått till ett ordspråk. Rättvisan fordrar det erkännande, hvad de mer besökta trakterna af staden beträffar, att det närvarande tillståndet lemnar föga öfrigt att önska. Deremot blomstrar den gamla osnyggheten fortfarande i mer aflägsna eller af fattiga bebodda qvarter af staden. Den, eom företar en morgonpromenad i dylika trakter blir vittne till många komiska situationer. På gatan utanför dörrarne förrätta invånarne sin morgontoilett med fullkomligt åsidosättande af etikettens lagar; qvinnorna kamma hvarandras hår. och med uppoffrande hängifvenhet biträda de hvarandra i toilettens mest grannlaga detaljer; de små i sin oskuld finna i detta afseende ingen gräns för sin frihet. Hvad jag yttrat om renligheten, gäller äfven om tiggeriet, fordom så ytterst allmänt, men numera betydligt inskränkt och vida mindre besvärande än i Rom. Likaledes är den allmänna säkerheten i Neapel och dess närmaste omgifningar fullkomligt betryggad. Tyvärr är densamma dock ej af stor utsträckning; hela trakten åt norr mellan Caserta och påfliga gränsen och åt söder från Salerno, hela Calabrien genom, hemsökes alltjemt af detta plågoris för landet, som heter brigantaggio och som snarare synes tillän aftaga. Du känner utan tvifvel historien om de begge engelsmännen, som af röfrarne tillfångatogos vid Poestum; under min härvaro har det varit förbjudet att besöka detta intressanta ställe. Nästan hvarje dag hafva tidningarne att förtälja om nya öfverfall och våldsgerningar, i trots af de energiska mått och steg, som styrelsen vidtagit. Det hjelper ej, såsom här skett, att nedskjuta briganter i hundratal, så länge det onda får en ständigt ny näring dels i befolkningens ekonomiska och moraliska tillstånd, dels i reaktionens stämplingar och i presterskapets tvetydiga beteende. Hvad som erfordras för att läka såväl detta som andra Italiens sår, är dels det italienska befrielsekrigets fulländning (åtminstone den romerska frågans lösning), dels en intellektuel och religiös reform — eller måhända revolution. Ty så långt har brytningen mellan den herrskande kyrkan och den intellektuella bildningen i Italien framskridit, att hon synes omöjligen kunna sluta medelst försoning eller ömsesidiga eftergifter. Bland den sednares målsmän finnes många, som önska en försoning, en kompromiss, så på det religiösa som på det politiska området. Men flertalet fruktar en dylik, emedan det vore att insläppa förslädda fiender i sitt eget läger och ve dem nya kraftiga vapen i händerna. Och den som minst tänker på försoning, är kyrkan sjelf; hvarje försök till en sådan strandar på detta ödesdigra non possumus, som så ofta varit förebud till revolutioner. Kyrkan förtröstar på reaktionens makt, och vanmäktig på bevisningens och öfvertygelsens område skall hon icke underlåta att i fall af seger tillfredsställa sin fromma hämnd, sin heliga vrede i sina fienders blod. Kyrkans målsmän förkasta principmässigt hvarje eftergift; de frukta, att den första eftergiften skulle med konse qvensens makt föra andra med sig. De känna ock öfver hvilka aktningsbjudande krafter de ega att disponera. Kyrkans mäktigaste bandstförvandt är de lägre klassernas djupa okunnighet och vidskepelse, hvilka hon sorgfälligt söker underhålaoch gifva ny näring. Hon kan vidare påräkna den tora pluraliteten af qvinnokönet, hvilket här som annorstädes irognast vidhänger onen och som är tillgängligast för prestierskåpets bearbetningar: qvmnorna arbeta just den makt i händerna, som qvarhäller dem jå deras nuvarande onekligen låga ståndpunkt ). Sålunda å ena sidan nödgad att ockra på okunnigheten och fördomarne, måste kyrkan å den andra stöta ifrån sig och lemna åt silt öde hela den stora mängden af bildade män, hvilkas resa behof den nuvarande katolicismen kan fylia och hvilka derföre drifvas att förkasta all religion. Den bedröfliga följden häraf har ej dröjt att visa sig; man torde utan öfverdritt kunna påstå, att pluraliteten af bildade italienare ej hafva mnågon religion, de hylla ettslags panteistis eller deistisk verldsåsigt, der det gudomliga elementet reduceras till ett minimum. Det heter, råsom jag hörde en italienare tira: ?le bon Dieu är visserligen en nödndig gräns för tanken, men har för öfrigt insen praktisk betydelse; denna verlden är menniskans sannskyldiga element, och moralen är hennes egentliga och rätta religion.? Det är för öfrigt samma grundsatser, som i offentliza program uttalas af de på mänga ställen befintliga föreningarne af s. k. liberi pensatori. Den skildrade söndringen har ingenstädes i Italien ledt till en sädan bitterhet, till sådana utbrott, som bland de lifliga neapolitanarne. Här stå emot hvarandra å ena sidan universitetet samt den talrika pressen, understödda af medelklassen af det manliga könet, å den andra presterna eller, som de här med eit öknamn benämnas, i paolotti?, stödjande sig på den bourbonska lian och på 7i lazzari?, (d. v. s. den lägsta folkklassen). Båda partierna gå mycket skoningslöst och väldsamt tillväga. Tidningarne förklara öppet, att Italiens och ) Det är nemligen en bedröflig sanning, att under all courtoisie för öfrigt, qvinnan är mindre bildad och mindre aktad i Italien, än i de flesta europeiska länder; E una donna, är ett ofta förekommande svar, som anses ursäkta och förklara hvilken dårskap som helst. Och detta oaktadt den öfriga madonna-kulten,