Aftonbladet – 22 juli 1865, sida 3

I land som Sverge. Att tro sig kunna häm ma strömmen medelst predikningar och för. maningar, är fåvitskt, helst om förmanin. garne utgå från sådana håll, der allmogen dess värre vant sig att vädra en viss benä. genhet att ?lura bönder? — en vana, som just utgör den frukt man kunnat vänta sig af en sådan rot som ständsinrättning och jordräntor och indelning. Hvarifrån kom. mer denna omisskätneliga bäfvan för att an gripa det onda i sjeltva roten? Är det hjertlös. het, tanklöshet eller häglöshet? Eller finnes det verkligen en så djupt rotad kärlek till grundskatterna, detta ?dyrbara arf från våre fäder?, att tnan till och ined helire skulle vilja låta hela landet blifva skattevrak än att rubba den heliga reliken? B-synnerligt ser det ut. En och ennan gång har en liten ansats tagits, men alltid utan resultat. Det sednaste, som i ämnet åtgjorts, är tillsättandet af en komitå (med landshöfdingen friherre Alströmer till ordförande) för ämnets behandling; komitn sammanträdde här i hufvudstaden i början af innevarande år, men efter ett par dagars förlopp upplöste den sig tillsvidare, af uppgifvet skäl att nödiga materialier saknades för sakens utredande. Om och när komiten ämnar åter sammanträda, om hon något åtgjort, och hvad, för de ?nödiga materialiernas? anskaffende? Fråga gudarne. Vill man på allvar få materialier, så torde tillfredsställandet af en sådan önskan visst icke behöfva möta oöfvervinneliga svårigheter, åtminstone i vissa afseenden, såsom t. ex. i fråga om åtskilliga af de mest tryckande servituternas uppkomst och rättsgrund 0. 8. v. Mera derom sedermera. Först må dock till belysning upptagas den stela konservatismens hufvudargumenter emot billigheten af någon lättnad i jordens onera. Dessa argumenter hafva förut varit upptagna och gendrifna, uch det är dessa äldre kritiker som här begagnas såsom materislier?, ofta nog ordagrannt — ett erkänvande, som, på samma gäng det förminskar det egna författareskapets förtjenst, torde i stället öka framställningens vigt och värde. Det argument, man mest betonat, för att söka visa--ebillisheter-af alla anspråk på lättnad i jordens onera.— eller ätt den, som förvärfvat en egendom, har fått prit sot förnt hvad det som 3 mått i allmänuer guss so få rve Att, utom de ständiga räntorna, oen upii vilegierade jorden är belastad med en mängd afgifter och servituter, eom åtminstone i vissa orter göra denna. jords verkliga af kastning ät egaren till illusorisk och förorsaka, atl den, som bär namn häraf, ofta i sjelfva verket arbetar åt en annan — staten eller egentligen löntagaren — det nöd gas man visserligen erkänna; men man finner ingenting oriktigt i detta förhållande, utan förkunnar helt obekymradt: orätt sker ingen, ty hvar man vet det ju förut. Säg dessa statsekonomer, att t. ex. hållskjutsen är på vissa ställen ett odrägligt onus, som kan förstöra bondens äyrbaraste materiella egendom, hästen, och äfven hans ännu dyrbarare moraliska egendom, sedlighet, hedersoch sjelfständighetskänsla, arbetslust, förtroende till sig sjelf och andra — och de vise mänaen svara blott, att det är ju af ålder? ett nus på hemmanen, och dessa gälla derefter handel och vandel. De fatta icke nägot så enkelt, som att all pligt å en sida motsvaras al en rätt å den andra, och att all ätt måste, för att icke vara ett väld, hvila moralisk grund, då ingen kan hafva rätt ill det naturstridiga och förderfliga. Man oehöfde resa, man ville icke betala derför utöfver ett visst belopp, och man fann att orden var den enda som kunde tvingas att nöja sig med detta belopp. Åtekilligt finnes, som är för landtmannen lika nödvänligt, som skjuts för den resande, men han san icke tvinga köpmannen att tillhandahälla sig t. ex. salt för ett visst pris, ty om köpmannen icke sjelf får bestämma priset på sin vara, så flyttar han bort sin bod ller stänger den. Jorden deremot kan icke lyttas bort, och att hon icke blir utan orukare så länge en fysisk möjlighet finnes att lifnära sig derpå, kommer af månsahanda skäl. Äfven detta har dock inräffat, när Bördorna blitvit alltför odrägiga; men sällsynt är det, emedan en af nenniskonaturens mäktigaste känslor är särleken till torfvan. Deruti ligger grun len, hvarpå de monstruösa jordbördornas vabelstorn blifvit bygdt, under det man nödgas skona andra näringar, som genom större rörlighet äro oätkomligare och sättas i tillfälle att undandraga sig börlorna. Jordbördornas uppkomst har i allmnänhet legat i stundens behof. Man fann sig nödsakad att atbjelpa ett sådant, och man hade för ögonblicket intet annat att illgripa än att kasfa tyngden deraf på jorden. Sekler hafva seden förflutit, seder, vehof och utvägar hafva förändrats, så att om inrättningen nu skulle göras för första sången, så skulle man säkert icke våga illgripa samma utväg; men då den en gång ir tillgripen, så låter man med god smak ortfara hvad man ej skulle tilltro sig att rydana. Denna bäfvan för det nya är förslarlig; den hyses vanligen af sådana, som sjelfva bäst veta, att det befintliga tillkommit genom våld och fortfarit genom en halsstarrig orättvisa mot en klass. De unna derföre icke länka sig det nya unler annan form än af våld och orättvisa, och le befara att dessa kunna denna gången