Aftonbladet – 20 juli 1865, sida 2

mäta dem en sådan afsigt. Dermed kulle alls icke den ton öfverensstämma, i vilken de tala till sina läsare. Denna är ngalunda den befallande lärmästarens, som sig tar i anspråk otelbarhet eller en vilkorlig auktoritet. För öfrigt är det uppenbart, och ätven af få ortodoxa förfatare som Pressens6 medgifvet, att alla nya pstamentets författare trodde verldens unergång stå för dörren och sålunda icke unde tänka sig någon längre mensklighetens ramtid. Derlför heter det ock iden s. k. Petri ndra epistel (hvilken nu temligen allmänt nses vara skritven långt efter Petrus), då erldsdomen, som lotvadt och väntadt var, cke inträffade under det Kristi samtida efde, utan sedan dessa allesammans redan flidit: Veten då, att i de yttersta dagarne kola komma bespottare, som vandra efter ina egna lustar och säga: Hvar är nu öftet om hans tillkommelse? Ty alltsedan äderna afsomnade, förblir allt så (som det varit) från skapelsens begypnelse.4 Ep:steln örklarar uppskofvet så: Herren försummar ig icke med afseende på sitt löfte, utan wan är långmodig emot oss, emedan Han cke vill, att några skola förgås, utan att la skola komma till bättring. Hvad bibelns ofelbarhet beträffar, så ser nan nu äfven sådana teologer, som af grundats försvara den gammalkyrkliga ståndvunkten, medge, att man icke längre viner målet med de förr använda medlen. SÅ yttrar t. ex. den strängt ortodoxe teoogen Dieckhoff: ?Det mäste väl medges, utt det sätt, hvarpå man i den gamla ortoloxa dogmatiken fattade bibelordets frihet frän misstag, är ohållbart, och att man ej kan bekämpa den negativa kritiken, om man tror sig böra vägra detta medgifvande?, Så skrilver äfven den ifr ge rationalisttienden Tholuck: En inspirationsåsigt, enligt hvilken apostlarnes alla ord tillskrif ves en fullkomlig rättighet, kan ej försvaras?. Och vidare: ?En ängslig ortodoxi har visserligen försökt att på alla punkter tillbakavisa dessa beskyllningar och ådagalägga ofelbarheten a!ltigenom, Detta har lock blott genom så många sökta och tvungha utvägar skenbart lyckats, att den på detta sätt försvarade bibeln mer lemnar intrycket af en gammal med otaliga sömmar och lappar försedd rock, än en ny ur ett ycke väfd klädnad. Att kristendomens fiender mängenvstäds sett motsägelser, der de ej finnas, är alldeles riktigt; men på många ställen, der vi kunna ställa språk vid språk, låter sig ock motsägelsen autingen alls icke eller blott på högst ofullkomligt vis lösas. Ju ringare bibelläsarns vetenskapliga insigt är, desto mindre blir han medveten af dessa fakta, och -desio starkare kan han pocka på sit allmänna påstående om den ordsgranna ingitvelsen, ty — hvad jag ej vet, gör mig ej het. Detta förhållande är numera från alla teologiska ständpunkter en sä medgilven och vitnad sak, att de ännu här och der förekommande bemödandena att hålla öronen styfva i förloradt spel blott kunna väcka ömkan. Särskildt är, genom den i sin absurditet verkligt oblyga godtyckligheten i den äldre evangelii-harmonistisen, omöjligheten att alltigenom harmonisera de fyra evangelierna, såväl i kronologiskt som i faktiskt hänseende, numera en så allmänt känd sak, att det endast genom förhärdelse mot sanningen kan nekas. Lätom oss nu höra hvad Schenkel säger om bibelns auktoritet och inspirationsläran: Den gammalkyrkliga inspirationsteorien är ej blott helt och hållet en dikt af teologerna, en menskosats, vid hvilket ett protestantiskt samvete aldrig kan bindas, utan den är ock för närvarande öfvervifven af de förnämsta teologer. Det förhåller sig dermed verkligen så, som R. Rothe) nyligen i sin förträtfliga afhandling Zur Dogmatik? visat, att intet kan upphjelpas i den kyrkligt dogmatiska inspirationsläran och att man antingen måste hel och ostympad antaga henne, som hon låter, eller rentaf törkasta henne. Derför förklarar ock Rothe: Så ötverger jag alla omsvep och kastar öppet och ärligt den sats öfver bord, att bibeln är inspirerad? Med ett sådant oförbehållsamt åsidosättande af inspirationsteorien faller ock den af gamla dogmatiken så strängt fordrade och förutsatta bibelns ofelbarhet, ej blott i afseende på dess naturoch verldshistoriska, utan ock religiöst-sedliga innehåll, och Roche har derför med full rätt förklarat, att äfven i anseende till många punkter, som äro af omedelbar religiös betydelse (några rentaf vid första påseendet :f hög betydelse). orimligheter i bibeln ej kunde misskännas, särskildt 1 afseende på många historiska punkter af detta slag. Vid denna föranledning kommer Rothe rakt in på den punkt, !som vid framställningen af Jesu person är synnerligt att besmna — på de vangeliska urkundernas auktoritet. ÄAfveni afende på det framföralt vigtigaste för oss i Nya testamentet, den framställning och före. ställning, som det ger om Kristus, bestrider han, att, den är en från hvarje misstag fri. Han hänvisar med rättvis indignation på det i sin absurditet sannerligen skandalösa godtycklighetsspelet i den äldre evangelii harmonistiken, på de oundkomliga difterenserna, de oiösliga motsägelserna mellan de särskilda framställninarne i afseende på såväl händelserna i Jesu efnad, som de af honom hållna lärotalen, och han kan som bevis för att denna hans åsigt ingalunda står ensam, äfven åberopa en så troende auktoritet som Tholuck, (isynnerhet hans ifhandling om inspirationsläran). Mig synes antagandet af en bibelns ovilkorligt ) Läsaren torde undra öfver, hvarför Schenkel här och i det följande så naket ocn ifrigt citerar Rothe. O.saken är den, att Rothe är för lärdom. snille och sin ädla personlighet ligt högt aktad i Tyskland, ätven af aAatnraligterna Han rälnao Sivar 28