Aftonbladet – 20 juli 1865, sida 2

nade genast och började, i förskräckelsen, en hel serie af djupa bugningar och hels. ningar, som emellertid ej ens besvarades al federalisterna, som för ögonblicket voro mera angelägna om en god frukost än om att mottaga helsningar, hvarvid de för öfrigt voro tillräckligt vana för att knappast bemärka dem. Svindlande, betäckt af kallsvett under det blodet förfärligt bultade vid tinningarne, uppnådde den stackars don Candido ändtligen Daniels hus, der han genast insläpptes och fann sin fordne discipeli salongen, nedsju ken i en beqväm ländstol, ganska lugnt läsande Gaceta Mercantil. Daniel !? Setior 2 ?Daniel! Daniel!? Setior! Sefior!? Vi äro förlorade ! Det vet jag.? Du vet det och söker icke att rädda oss? Jag tänker blott derpå. Men vi få ej tid dertill, Daniel: Så mycket bättre. Ju förr en svår belägenhet upphör, desto bättre.? Ja, om den svåra belägenheten förhytes i en god.? Eller i en ännu värre.? PVärre?? Ja, det vore alltid bättre än att nödgas räcka ena handen åt det goda och den andra åt det o.da, com vi nu måste göra. Och detta värre skulle vara .. 2? SAtt de, till exempel slå buf?udet af oss.? De må gerna toca både ditt och andra konesiratörers hufvuden, Daniel! Men jag, en oförarglig, stilla, oskyldig menniska, ur stånd att göra nåsot ondt med uppsät, med afagt, med .. ?Sitt ned, min käre lärare?, afbröt Daniel detta ordsvall, hvarunder don Candido häftigt gick upp och ned i rummet. Hvad har jag gjort eller ens tänkt göra, för att så här likt en bräcklig farkost kustas upp och ned metan de sformiga vä görna ?