Aftonbladet – 18 juli 1865, sida 3

—-—B V tt — rr Jaf skeppet, öfverlemnade den sig åt ursinvar att några perscner blifvit straffade för som vöntade honom och frivilligt kastade den skyndade att se efter hvad som var å färde, och blef genast öfverfallen med knif var, hvilka fördes med sådant raseri att några knifblad böjdes. Aubert lät dock icke öfverraska sig utan gjorde mördarne beslutsamt motstånd. Då började de slå honom med en tung jernstång. Men icke ens denna barbariska bepandling förmådde nedslå offret, som fortfor att kämpa. Man fattade då slutligen tag uti bonom och kastade honom öfver bord. Auberts energi förlänade honom likväl kraft att åter klättra ombord, men han blef på nytt gripen och nedslungad i vägorna, der han ändtligen iann döden. Ännu ett mord skulle snart följa på detta första, och likaledes utföras under de mest tragiska omständigheter. Bullret af nyss beskrifna uppträde hade lockat dit kaptenen, som i sin ordning blef öfverfallen och sårad. Förgäfves påminte han sina bödlar den godhet han alltid visat emot dem; man öfverhopade honom med hugg och slag; han begärde då såsom en sista nåd, att de måtte döda honom genast utan att pina honom, hvarpå mördarne togo fast honom och störtade honom i hafvet. Skeppet gick med obetydlig fart. Kapten Richbourg samm några ögonblick der bakom, och då allt hopp var ute och krafterna ötvergåfvo honom, hörde man honom yttra: Nåväl! lycklig resa! Ni komma att mista hufvudet allesammans! Sedan besättningen satt sig i besittning niga orgier. En af orsakerna till myteriet tillgrepp f dricksvaror, hvarmed de nästan hela dagen berusat sig. Dessa flöto nu i strömmar. Men de fortsatta utsväfningarne medförde sina oundvikliga följder, mördarne råkade i gräl till den grad att en af de mest exalterade, kocken, som man hotade att mörda, genom sjelfmord förekom det öde sig i hafvet. Enligt öfverenskommelse borrade timmermaunen fartyget, som sjönk kort efter det besättningen stigit ned i båtarne. Ansvaret för de begångna brotten började oroa sjömännens samveten: de voro dystra och funderssmma. Väl utkomna på hafvet, började de öfverlägga om huru de skulle förklara skeppets undergång; en förklaring uppsattes och underteckvades, hvarigenom alla förbundo sig att icke upptäcka något och alt döda den som tillstod något. Men sednare blef detta dokument förstördt. Fruktan dref dem att söka dölja de förra blodsgerningarne genom ett nytt mord. De började misstänka att de kunde blifva förrådda af kajutvakten, men tvekade emellertid att göra sig af m d honom. Omsorgen för deras egen räddning blef likväl afgörande. En utat dem beiallde gossen att ösa vatt net ur båten; i det ögonblick gossen lutade sig ned för att verkställa denna befallning, greps han bak i nacken af en kraftig hand och slungades i hafvet. Gossen utstötte ett skri, och då båten gjorde obetydlig fart, emedan vädret var nästan lugnt, samm den lille en stund efter dem liksom kaptenen. Slutligen mötte de ett danskt fartyg, som upptog och satte dem i land på Cap Verdsöarne. Der fördes de ombord ä örlogsskeppet Monge och transporterades till Brest, der ransakning börjades. Deras uppgifter voro fullkomligt samstämmiga och innehöllo: Att kapten Richbourg i Juli observerat att skeppet tog in vatten; man satte pumparne 1 gång, men lyckades 4. minska veattnet. Och då man pumpat tills manskapet var uttröttadt, beslöt kaptenen att öfvergitva fartyget. Man gjorde då loss båtarne och inskeppade först manskapet. Kaptenen, se!6 konden, skeppsgossen och kocken skulle sist gå i båten; men öfverraskades under det de p höllo på att inpacka kompass, ur, papper c., och drunknade med fartyget omkring midnattstiden. Vistannade på samma ställe ända till dager — tillade en af mördarne — q utan att se till någon. Natten var mycket b mörk utan månljus.? Öfverensstämmelsen i uppgifterna gjorde, att man i Brest sattep tro dertill. Måhända skulle man aldrig fått f kännedom om brottet, om icke den mördade sekondens bror, som sjelf var sjöman, fatte tat misstankar. Efter att ha rädfört sigh med flera skeppskaptener, skref han tilljuIn stitieministern och begärde förnyad ransakp ning, hufvudsakligen stödjande sig derpå, lp, att kaptenen, sekonden, kocken och skepps!B sossen skulle ha qvarstannat ombord å skeppet för att utrusta en båt, hvilket icke var sannolikt. Ny ransakning börjades i Nanes, der Chicot togs i förhör. Hans upp-lp zifter voro ungefär desamma som i Brest. Men några punkter förekommo domrarne mindre klara, isynnerhet det djupa mörkret samma ögorblick fartyget sjönk. Chicots! nade sannolikt glömt den bokstafliga lydella sen af den ötverenskomna förklaringen. Han ick dock vistas på ri fut, men antyddes utt han ännu en gång komme att undergå örhör. Från denna stund blef Chicot sorgK en, och då hans moder frågade honom et-1e er skälet dertill, svarade han, att han tänkte g( vå sin kapten, som han tyckt mycket om. blutligen kunde han icke lägga band på ig längre, utan tillstod allt för sin moder. ;enast utfärdades order om de samman. B vurnes gripande. En af dem, GCarbuccia, äktades i Marseille. Han epelade en afkyvärd roll i detta drama; han är en afni em som höggo in på kaptenen och seonden så ursinnigt att knifbladen böjde yn ig. En annan, Lenard, som tyckes ha va!D. it hufvudanstiftaren, greps i Antwerpen an ller Köpenhamn; och Trepault i Havre Tä Ulla bekände icke, och deribland Lenard,84 nen man påträffade hos honom saker, som be Ihört sekonden. Han yttrade vid mordet en kaptenen: ?Låt honom gå, låt honom gå! så ch tillade derpå skrattande, i det han drog or g tillbaka: ?I sjön! I sjön !? 8 — ak C(insändt.) lsor ågot om pantlåneanstalterna i Stockholm. 3s! Det förljudes att assistansen nuförtiden är otillfot icklig för de många lånesökande som anlita n i ensamma. Det vore tröstligt att för denna rar tillräcklighet få tillskrifva den betvdliot ökade ! 11. 0 rd tt vh CD Ir BÅT OR Br