Aftonbladet – 17 juli 1865, sida 3

kamrat vistades i Granadas paradis, fingo vi se, att ministören Narvarz ändtligen afdankat och att ODonn ll, hertigen at Tetuan, bildat en ny och med ett program, som ölveriräffude de flestas förväntan. Likväl hafva ätskilliga rösier höjt sig bäde mom spanska, likusom ock inom den franska pressen. att icke allttör obetingadt förita sig på de algitna löftena. De, som redan förut framfört och ärnu vidhalla sina önskningar om genomg.ipande retiormer, begära general Pr.m in i kabinsette:; först då skall man anse sig hafva vuvnit en systemförändring. O Donnell och hans konselj hafva ansett t.den nu vara inne att träda 1 törbindelse med och erkänna konungariket Italien, — nsturlig:vis under res rvationsitrasen om inkttagande at katolicismens intressen och fordringar. Emeller id torde detia erkännande numera vara sf midre vigt tör Italien och dess förhållande till påivedömet, än det är betecknaude för Spaniens intagna ståudpunkt, alldenstand det betraktas säsom en uf det progressistiska partiet framtvungen eftergift cch hyllning åt de irihetsidger och institutioner, för hvilka Italien kämpat och kämpar. Men att vägen dermed skall kröka i riktningen till en romanisk allians -— hvarpå Spanien skulle hafva så mycket att vinna -— dertill synes allsinge utsigt. Såvidt jag kunuat finna, äro fransmännen här ingalunda pvpulärna : emot dem framhållas mäångahanda minnen från befrielsekriget. Till dessa minnen hänvisas man nästan vid hvarje steg på Spaniens jord. ) Om man frågar, hvilka lifstecken cortes, som länge vart tillsammans, gifvit ifrån sig under den sista tidens förveeklingar, kan jag icke svara annat än att jag tror denna församlings allmänna färg obestämbar, hållningen obestämd. Det anses icke säkert, att den nya regeringen kan påräkna Cortes majoritet; men om den får majoriteten emot sig, skall församlingen utan tvifvel med detsamma blifva upplöst. De begge statsmakterna synas i viss mån undvika hvarandra. Trots den kritiska ställningen och vigten af många förekommande frögor äro represeptanternas platser numera, sedan den varma årstiden inträdt, understundom så glest besatta, att man måste förvånas derötver. Här fann jag hvarken ruter elier hjerter i trumf. Jag vill öfvergå till någonting annat. Ait resa i Spanien är icke längre så vanskligt eller svårt som tillförene. sedan man fätt jernvägar som genomkorsa landet i alla riktningar. Dessa anläggningar äro redan af en betydande omfattning och haiva blifvit utförda 1 trots af stora svärigheter och mötande naturhinder: i bergstrakterna går vägen oupphörligt genom tunnelar och hoppar på lätta viadukter öfver botande bräddjup. Betänkligast syntes det mig, när banan löper fram i en trång grusränna, från hvars nästan lodräta vöpgsr regnet lossar stenur och grus. Också har det händt att sådana jordras afskurit vägar och hämmat trafiken, i öfrigt icke att förtiga, an andra äfventyrligheter å dessa kommunikationer icke äro sällsyuta. Sjelfva jernvägsniaterielen är icke jemförlig med andra länders och stationsbyggnaderna i allmänhet oansenliga och föga ändamålsenligt inrättude. Men trafiken synes gå ganska bra, kanske mera patriarkaliskt än annorstädes. Hvad den resande icke kan prisa, det är de spanska hotellerna, som, med undantag för de största och mest besökta städerna, äro skäligen turfliga och med en inrednivg och utredning, som icke motsvara de höga prisen. Mun betalar vanligen i ett för all: 30 i 40 realer om dagen, vare sig att man in ager de bestämda mältiderna eller ej. Vinerna äro berömda och kända både när och fjerran; men i afseende på köksvetenapen måste jog liksom mängem annan pöra ett inpass emot det ymniga använlandet af otja i all mat. Likväl har jeg cke funnit olja i kokta ägg; allwd mera ycklig än engelsmannen, som i Sverge ick socker till allt hvad han förtärde, socker i stället för salt, socker ätven ttill kokta ägg. I Spanien möter oljelukten vid! gränsen och följer ihärdigt till gränsen igem. Skulle nägon iala om mindre god upplysnimg, t. ex. de städer, som ånnu icke tätt gwsinrätt! ningar, så måste man anmärka, attt detta är mindre oforklarligt i ett land, der man äter oljan och der man under treune sekler vrännt så många ljusa och lysande hufvujen. Men det är sanot, brandvakterna, 1essa medeltidsgestalter, hvilka änmu igeninnas här i alla städer, gå utefter husraderna med sin lans och en lykta i handen. Mänga ställnivgar och förhållanden i Spavien äro högst egendomiiga, föråldrade om man så vill, ehuru ofta nog icke sämre för det; isynnerhet i de inre delarne af landet möter man mäå-get och mycket, som öfverraskar främlingens öga. Spauviorerna äro et stolt och nobelt folk, allvarsamma och nästan högtidliga. De äro just icke tillmöteskommande eller artiga mot främlingar; men vid närmare bekauvtskap ganska umgängessamma och hjelpsamma, och de äro det utan förbehäll och beräkningar. Den, som tvistar med dem, skall finna att de icke lätt gitva efter. Hvilka präktiga gestalter med utpräglade drag! ber är ett slägte med en viss adlig dygd och hällning, iträn granden ända ned vil bonden. Männen af tolket bära nästan öiverallt sin nationaleller provinskostym; i Castilien eller Andalusien ger man ellmänt den svarta sammetshatten, sombreron, norrut den blå eller röda baretten. Hvad man ull tid måste anmärka är den personliga snygg. heten och renligheten. Jag räger personliga. ty snygghet vch renlighet törefinnes icke alltid i bostäderna, på gatorna eller torgen, Tvärtom äro dessa, isynuerhet i småstäderna, som oftast sydländska nog och vittna om dålig kommunalstyrelse. Spaniens qvinnor äro rättvisligen berömda för sin skönhet och gratie. Ingenstädes torde man se en sådan rik profsarta derpå som å Pradon, deu stora promenaden i Madrid. När aftonen kommer med sin svalka och Madrilenorna gå ut på promenaden, göra I de stor toilett, likasom till en bal. Alla bära den bekanta mauntillan, vanligen föstad bak i nacken, öfver det svarta häret. Här Ämne