Aftonbladet – 17 juli 1865, sida 3

TR ER Am ee nr kb derifrån afgå till Marseille, träffade jag helt oförmodadt i Livornos hamn en bekant landsman, med hvilken jag förut kamperar tillsammans i Rom. Äsven han ämnude sig till Marseille och skulle vidare i sällkap med prolessor E. från Helsingfors begifva sig till Spanien. Hvartör icke följa? — tänkte jag, fastän någoi tvifselsamt vägande mina guldmynt i banden. Beslut och handling är ett hos qvinian, — skulle de vara två hos mannen? Meden vi gledo fram öfver det nu vänligt glimmsude Medelbafvet, uppgjorde vi vår gemensamma ieseplan, Vi aröjde icke länge i Genua eller Marseille, ty vi hade icke någon tid att förkumma, alldenstund den varma årstiden nalkades med snabba ste. Redan den 23 Mej vaggade vi på Lejonbugten och kommo följande morgon ull Barcelona, hvarifrån vi per jernväg öfver Zarngoza uppuädde Spaniens hutvudstad. Alltså: mellan Florens och Madrid är icke så synnerligen långt; menu emellan Italien och Spanien ligger ett större svalg än Medelvafvet. Uri Italien är lif och ve ksamhet, förhoppningar och ett rastlöst framätsträfvande, som söker besegra mötande svårigheter och förvecklingar; här är stumt och allvarsamt, öfver det offeutliga och sociala litvet ligger något tungt och tryckande, som ganska enart förnimmes äfven al den i förhållandena oinvigde främlingen. Af pressen bade jag sett, att oroligheter förefallit på flera ställen i Spanien, och detta helt nyligen före min ditkomst; det var derföre icke utan en viss förvåning jag yckte allting vara så lugnt och stilla på ytan. Örfverallt gssemma fredliga hvardagsfysionomi. Men — jag citerar här en fullt sakkunnig persons: yttrande — ?det blir värre och värre för hvarje dag?. Han hade rätt. Afstängdt på sin halfö bar Spanien i många hänseenden stanvat långt erter sin tid; deita är lika oförnekligt som det är olta segdt. Men ju mera skärande och i ögopen fallande kontrasterna blifva emot det öfriga Europa. desto vissare skall en kris finnas oundviklig, orsakerna må vara rest politiska eller till och med endast finansiella. Utan tvifvel skola de sednare här verka säkrare och bhfva allmännare uppfattade än andra impulser, som med eilr utan sken alltid skola benämnas yttre. Spanien har förut icke velat närma sig tll Frankrike och Itolien. Det är fullt betecknande, hvad en statsman här yttrat: vi mäste vara mera påfliga än Påiven sjelf. Man frågar sig förgäives efter stöden for en sädan regim, då presterskapets makt härstädes icke vidare kan sägas vara stor eller ingripande, och då klostren, dessa bälverk lör sakernas gemla ordning, längesedan äro upphäfda och mänga maktkällor igenkastade med dem. Den spanska katolicismen med dess traditioner är i verkligheten icke hvad den varit; men ännu ger den sig ut derför och litet dertill — officielt. Månne icke skådespelet är detsamma i Rom? Frågan blir dä, om eucyklikor hjelpa länge eiler längt. Den gamle Narvaez, främste mannen i den förra, tid efter annan modifierade ministåren, hade från början anslagit ett liberalt program. Men — sade man utan förbehåll — det har alldeles icke blifvit följdt eller förverkligadt; konstitutionaliteten icke blifvit iaktagen eller räddad ens till skenet. Vedersakarne till denna minister blefvo deg för dag talrikare; inom pressen gick den besvärliga tidnivgen Demoecracia i spetsen för oppositionen. Det är allmänt bekant, s hvilken roll en af denna tidnings medurbetare, — professor Custelar, spelat i den sista tidens politiska tilldragelser. Många omständigheter, fom sammanhänga mea herr Castelars åtalande, äfvensom !s beträffande atsättningaroe vid universitetet och uppträdena i Madrid den 8, 9 och 10 April, hvarvid många personer sårudes ell-r dödades, äro i hög grad vid underliga och skulle väl knappt kunna vga rum i något annat land. Inuil medlet af Juni hade tidningen Democracia, enligt uppgift, åsamka: sg 37 åtal. På min förfråfn huru tidningen under sådana förhslunden kunde for:gå i samma snörräta linie, erhöll jeg af en spanjor den enkla förklaringen, utt rättvisans skipande ginge långsamt och att innan dessa mål hunne utredus och afdömas, skulle ministgren Narvaez redan hafva fallit och hela processen dermed blifvit kort. Han hade fullxomligt rätt. Men alla sådana ting synas dock här föregå inow ett tringre område an i andra länder; det gifves en stor mängd, som icke tyckes mycket bry sig om de sllmänna angelagenheternas gång. Dessa spaujorer, som i sina enskilda, personlga förhälländen äro så hetletrade och snabba i handling, tåla offentliga förödmjukelser rätt längt, se soktn an, begära panem et circenses. d. v. s. tjurfäktningar och sedan tjuriäktningar igen. Emellertid bör jag genast tillägga, att denna reflex:on icke ursprungligen är min: jag har fått den af en man från sjelfva Andulusien. Af gammalt vet man ock, att mer eller mindre beiydande omkasiningar i Spanien som ofiast bärledt sig från militäriskt ursprung. Symp omerna hafva varit desamma äfven nu. Hen huruvida den verkliga elier förmenta militärsammansvärjningen i Valenc:a skull åsyftat något vida mer än en minmstårörändring, derom har jug icke hört någonting, som kun anses ulitörluligt. Det är dock icke alld-les otroligt — itatl man fingsluta af de blottade furhågorna. Sväårast torde ministeren Nur vaez haiva komprometterat sig, då den till de spanska beskickningarne och konsulaten i ulandet affardade sitt cirkulär, att gene real Pr.m, som på permission vistades utrikes, skulle förständgas ait genast ätervända tll Madrid, — honom förbjudet att iaga vigen ölver Barcelona och Catelonien. Ty heter det — Catalonien vill styra hela Spunien. G-neral Prim, som åmnjuter siort unseende och räknas såsom usgjordt tilgifvea ew liberalt system, har säl des genom r: grringens egen försorg blifvit gjord till en fon för en ny sekernas orduing, som denna regering motarbetat. Med de prltiska förveekl.ngarae har för