Aftonbladet – 15 juli 1865, sida 3

Två tredjedelar af arbetet äro egnade åt Anders Suneson. Här omtalas hans härkomst och barndomsår — han tillhörde, som bekant, Skjalm Hvides berömda, från Pulnatoke nedstammande ätt, hvilken strålar i häfderna genom sådana namn, som Sune Ebbesön (Anders fader), biskop Peder och marsken Jon (Anders bröder), erkebiskop Absalon och dennes tvillingbroder Esbern Snare, erkebiskoparne Asger och Eskild samt historieskrifvaren Sven Aageson, mar: sken Stig Andersen Hvide och, inyare tid. Steffens och Grundtvig. Vidare: bans studier i Paris, resor i Italien och England, hvarifrån han vänder tillbaka och intager katedern såsom sjelf lärare i Paris, ?vetenskapens hufvudsäte?. Hemkommen, blir han domprost i Roeskilde och Knut VI:s kansler, sändes till Rom och Paris, för att med påfvens hjelp få konung Filip August att gifva upprättelse åt Knuts syster Ingeborg, som han begärt och tagit till äkta, men straxt derpå förskjutit och inspärrat i ett kloster. När den frejdade Absalon dog, kallades Anders till hans efterträdare, skrifver sig nu: Med Guds nåde erkebiskop i Lund och Sverges förste; han var nu en mäktig man ock utvecklade en vidtomfattande verksamhet. Han tog väl ej, såsom företrädaren, sjelf svärdet i hand för att omvända hedningar, men på korstågen till Estland följde han Valdemar Seier 1206 och 1219 — till det sista tåget knyter sig legenden om Danebrog, som ?faldt fra Himlen ned?. Missionen med cd och svärd, sådan den i de dagarne förekom och sådan den här skildras, fremförallt sådan den var i tyskarnes hände sie förefalla nutiden ytterligt — alltför litet ha historiet dess svaga och dess vidriga het — måhända spetelska— inde svaghet föranledde den verkemme erkebiskopen att nedlägga sin värdighe!, och så drog han sig undan verlden, för alt tillbringa sina återstående dagar i enslighet på Ivösjöns intagande strand; han dog är 1228. Utom räitslärda skrifter, såsom Antique leges fcanie — en uttolkande omskrifning af Skånelsgen, vigtig för vår rättshistoria — har Anders Suneson författat ett par Mariavisor och två skolastiska dikter: De septem sacramentis, som gått förlorad, och Hexaemeron, hvilket sednare hr Hammerich utförligt behandlar, och som ensamt är skäl nog till namnet en skolastiker från Norden?. På dess innehåll skola vi emellertid ej här inlåta oss. Märkvärdigt skall detta arbete alltid blifva såsom ett bland bevisen, att de nordiska folken i medeltiden redan tidigt voro mer berörda af den allmän-europeiska kulturutveckligen, än mången torde föreställa sig, och att de till densamma lemnade sina bidreg, ej blott lånade deraf. Genom latinska dikter har Suneson förvärfvat den äretitel, förf. gifvit honom ; genom-en svensk omskrifning af Moseböckerna har mäster Matihias gjort sig förtjent af att kallas ?bibelteolog?, vår medeltids förste och ende. Man märker väl, att förf. fått sin del med af den skolastiska upptuktelsen, men andan i hans arbete (det är utgifvet af svenska fornskriftsällskapet genom bibliotekarien Klemming) afgjordt bibliskt-praktiskt, tonen troskyldig och folkelig, språket i en förundransvärd grad böjligt och rikt på fyndiga uttryck; bättre vägledning i kristendomen — säger Hammerich — förekommer sällan i den tiden. I arbetets sista afdelning framställer Hammerich den frågan, om det då ej gafs nåTa andra skolastici och bibelteologer i Norden, än Suneson och Matthias. Att forska derefter före Anders Suneson, eller öfverhufvud tala om teologi i våra länder före medlet af tolfte århundradet, då den franska inflytelsen börjar, är fåfängt; det gifves ingen kyrklig törfattare så tidigt: Rembert, som mästerligt skref Ansgarii lefverne, var troligen ej någon dansk man; i de norska lagarne finnes väl en (semipelagiansk) uttolkning af tron, hos Aelnoth förekomma väl ett par sammanhängande hbetraktelser; de äldre, ännu outgifna dansknorska homilierna torde visserligen härstamma från midten af tolfte århundradet — dock allt detta är för obetydligt, att tagas i betraktande. Men ejter ofvan angifna tid? Vid besvarande af denna fråga lemnar förf. åsido mystiken, i afseende på hvilken — alldenstond den väsentliga tillhör Birgittinerskolan — han hänvisar till sin förut utgifna bok om Birgitta, i hvilken emellertid de skolan tillhörande latinska skrifter föga äro berörda, hvarföre de här omnämnas. Förf. granskar vidare, hvad vår medeltids lärdomshistoria har att förtälja om lärde män Öch deras verk — och regultatet blifver, att Anders Suneeon står temligen ensam, att deremot den af Matthias representerade riktningen fortsättes tillika med mystiken i den sednare nordiska medeltidens kyrkliga litteratur. Slutligen omtalas hithörande företeelser från Norge. Detta land står främst bland de nordiska i afseende på kyrkorättens utbildning, likaså (Island får härvid ej lemnas ur sigte) i psalmdikten ; men i det hela höll ej den kyrkliga litteraturen jemna steg med den verldsliga, som här vida mer blomstrade än i brödrer kena. Särskildt omtalas det under namnet Stjörn (betyder: styrelse, d. v. s. Guds underbara ledning af judafolkets öden) bekanta norska bibelverket (biblisk historia och bibeltolkning) samt Lucidarius, en folkbok af främmande ursprung, som från latin öfversattes på alla