Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

gen icke finna detta högsta domstolens utslag oväntadt; men huru obetydligt i bevisningsväg fattats, finna vi af den händelsen, att efter hvad ofvan omförmälts kammarrätten fällde den tilltalade, och i högsta domstolen, tungan på rättvisans vig, endast en obetydlig hårsmån lutade öfver åt motsatta sidan — en omständighet, som dock afgjorde den för den tilltalade vigtiga frågan, frikännelse eller bestraffning. Också äro vi fullt öfveriygade om, att ifall en juryinrättning för brottmål hos oss funnits, den slutliga utgången af detta mål blifvit helt annan. Vi äro visserligen långt ifrån att biträda den äsigten, att en tilltalad skall anses brottslig, innan ännu bindande omständigheter och liknelser dertill finnas, och vi hafva i föregående uppsatser tillräckligt ådagalagt det vädliga i sådana antaganden. Men å andra sidan tro vi det vara samhällets pligt, att icke genom ett rättegångssätt, som fordrar en oftast hardt nära omöjlig bevisning, lätta den brottsliges bemödanden att söka undgå lagens straff, emedan härigenom ofta en ännu större våda kan uppstå för staten. Det faller af eig sjelft, att då brottslingen vet och känner den svårt åstadkomna bevisning, lagen fordrar för hans fällande, skall denna kunskap gifva honom större mod att begå brott samt stärka hans förhoppning, alt, genom ett envist nekande, slutligen undgå straff och återfå friheten. Lagstiftnivgen har visserligen på tvenne vägar sökt att afhjelpa dessa brister, men begge dessa medel äro för vår tid lika olämpliga, som de inför allmänheten verksiöllda kroppsstaffen med rätta ansågos vara. Vi mena den i vår lag ännu qvarstående tortyren svårare fängelse (mörk cell), hvilken en domare eger rättighet använda, sedan den tilltalade blifvit till en stor del öfvertygad om brottet, för alt få sanninfen i ljuset? eller, rättare uttryckt, tvinga onom till bekännelse, semt den ankiagades insättande på bekännelse?, hvilket, då det praktiseras eäsom vanligen sker att den tilltalade får sitta i cell under bela sitt lif, utan att till brottet hafva genom laglig dom blifvit fälld, icke kan anses för annat än den mest gräsliga och oerhörda tortyr. Följderna ef detta rättegångssält hafva också på sednare tider mera ofta visat sig. Så sågo vi t. ex. huru för några är sedan att en brottsling, som under de mest upprörande omständigheter mördat en euka sumt hennes eon, genom ett envist nekarde var bardt nära att todgå sitt straff. Domaren, som uppbjöd all sin flit för att kunna framdraga sanningen, samt till och med upprepa e gånger försökte att genom ?svårare fängelse? förmå den tilltalade till bekännelse, förmådde dock ingenting uträ ta emot dennes hårdnackade nekande, utan måste i brist af den i vår lag fordrade bevisning frikänna honom samt kunde endast döma honom för innebafvandet af den mördades tillhörigheter. Endast elumpen har man att tacka för att denne förbärdade bof, sedan han utstått sitt af några månader bestående fävgelsestraft och reda: var färdig att ställas på fri fot, oförmodadt bekände sig vara saker till de omnämnda dubbelmorden. Han lärer nemligen hyst den trop, att, sedan han af domstolen frikänts från ansvar för morden och redan utstått straffet för det olofliga innehafvandet af den mördades saker, ett erkännande af det brott, för hvilket han en gång blifvit frikänd, ej skulie kunna föranleda till sakens återupptagande. Helt nyligen tilltalades en person att hafva bringat sin hustru om lifvet genom att kasta henne i sjön. Ganska besvärande omständigheter förekommo mot den tilltalade, som också genast häktades, men domaren, hvilken liksom hvarenda menniska, som tog kännedom om ransakningskandlingarne, var subjektivt öfvertygad om den tilltalades brottslighet, kunde med nuvarande rättegångssätt ingenting uträtta mot den anklagades nekande, utan blef nödsakad att frikänna honom och ställa honom på fri fot. Om vi betrakta de sista dagarnes händelser, skola vi vid eftersinnande finna det oonska troligt, ja nästan fullt säkert att, om kyrkoherden Lindbäck fortsatt med sitt nekande, samt inga flera bevis än de redan förebringade mot honom kunn. t åstadkommas, hvilket också tyckes skola ha inträffat, han i brist af den omständliga bevisning vår lag fordrar, slutligen blifvit af domaren fri vifven, för alt konske sedan återgå till sitt embetes utöfning, ty vår lag känner i grofva brottmål intet medium mellan den tilltalades insätande på bekännelse och hans fullxomliga fri-1 gifvande. Det lider intet tvifvel att alla dessa nu vidrörda olägenheter skulle till större dejen, om icke helt och hållet, upphäfvas genom en -juryinrättning i brottmål, och de vådor, son man ansett åtfölja en sådan inrättning, äro på långt när ej så stora, som man förespått, synnerligen om sådana egenskaper fordras hos jurymännen, som i åtskilliga tyska stater, der anspråken på en juryman äro helt andra än dem vår tryckrihetslag uppställer. Vi äro också förvissade om att sila staler, som ega juryinrättning i brottmål, icke ingra att de börjat använda detta rättevångssätt, utan anse det alldeles nödvändigt or den brottsliges rätta bestraffning samt sedighetens upprätthållande, och på intet vilkor skulie vilja återgå till det gamla, mera tungrodda rättegångssät:et.