Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

stam. Hon blickade oafvändt upp mot himmelens strålande stjerneband. Eduardo betraktade henne förtjust. Efter en stunds tystnad sade han: Hvarför vänder du bort dina ögon från mig, mitt lifs sol?5 Nej, Peja jag såg på dig — jag ser dig öfverallt, Eduardo4, svarade Amalia med ett förtrollande småleende. Men du har förändrat dig, älskade. Jag? Du bedrager dig Eduardo, jag förändrar mig aldrig. Jo, denna gång. Nyss strålade din blick af kärlek och lycka... och nu... CNu?S Nu är dess glans fördunklad.s Ja, ty lyckan är en spegel som ofta fördunklas af vår egen andedrägt. Är du orolig för vår framtid, kanske? Ja, Men hvarföre, min Amalia, hvariör det? Jag vet icke... hvad vill du jag skall säga? Vår kärlek har uppkommit under så sorgliga förhållanden. Hvad betyder detta, då vi nu få lefva blott för hvarandra? Men säg mig, hafva vi väl haft ett ögonblicke lugn sedan våra blickar först möttes? Det betyder ingenting; vi äro lyckliga. Lyckliga! Då döden sväfvar öfver ditt hufvud och mitt, ty jag lefver blott genom dig. Men snart skola vi vara lyckliga för alltid. Hvem vet? Tviflar du derpå, min Amealia?s cJa, ty här, här är en röst som säger mig något, jag vet knappast hvad, men som jag uttyder sorgligtX, sade Amalia och lade handen på hjeriat. 2Vidskepliga barn ! sade Eduardo och tog bort handen frän hjertat, för att hölja den med kyssar. Men är det icke underligt, att just då jag talade om en möjligen inträffande olycka ett ensamt äskslag skulle höras midt i denna