Aftonbladet – 7 juli 1865, sida 3

Jag svär det vid mina förfäders graf!? sade dofia Marcellina, utsträckande högra handen och höjande rösten. Några ögonblick sednare sågs don Candido med stora steg taga vägen till hamnen. Klockan var nu ungefär tre på eftermiddagen, en timma, då portefios aldrig om vintern försumma att njuta af solskenet, hvilka politiska tilldragelser som än belysas deraf. Alamedan (promenadplatsen) var full af folk. Fem kanonskott från det batteri, som sedan blokadens början blifvit upprättadt framför Lapridas präktiga palats, der nordamerikanska konsuln, mr Slate, nu bodde, hade lockat till El Bajo del Reiiro alla som befunno sig på gatorna i närheten och icke visste hvad dessa kanonskott betydde. De framkallades dock afsamma orsak nu, som alla dagar, det vill säga ankomsten a! någon fransk båt som vid dagsljus rekognoscerade någon öfverenskonimen plats, der den om aftonen skulle mottr ga emigranter. Ingen af dessa båtar brukade emellertid närma sig inom skotthåll, och Rosas artillerister fingo nöja sig med att betrakta de fåror som kulorna gjorde i vattnet då de dansade fram öfver vågorna. Denna gång hade emellertid den franska båten, mot hvilka batteriet aflossat sina fem skott, antingen emedan dess order voro sådana, eller emedan betälhafvarens djerfhet öfver skred dem, närmat sig hamnen nästan inom skotthåll. Så många som det kunde, klättrade upp på stenarne vid båtarnes tilläggningsplats), ) Stranden är vid Buenos Ayres så långgrund att ingen bät i sjeliva verket kan lägga ! land der, utan måste stanna temligen långt ute der man mötes af höga, öppna kärror som af hästar dragas ut i vattnet och på hvilka gods och passagerare föras i land.