Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

detta spörjsmål är den trågan: då regerinsen, vid de nu allt tydligare framträdande bevisen på, att nationen icke längre är sinnad att skicka endast jaherirar till r-presentantkammaren, snart nog lärer nödgas se sig om efter ett annat stöd, på hvilkendera sidan ämnar hon söka detta? Den regering, som närmast föregick det andra kejsardömet, lemnar i detta afseende åtskilliga lärdomar, som kunna vara goda att taga vara på. Man har icke sällan velat framställa Februarirevolutionen såsom en omhvälfning utan förnuftig grund, såsom blott och bart en händelse, som såg ut som en tanke?, För att inse ohållbarheten af denna sats behöfver man blott tänka på de karakteristiska hufvuddragen i Ludvig Filips regeringssystem: exclusiv dyrkan af de materiella in.ressena, valkorruption, protektionistisk tulllagstiftning, näringstvång, omåttlig centraisation. Öm dessa synder onekligen voro väsentligt bidragande orsaker till Ludvig Filips fall, så har kejsardömet redan häruti ganska stor anledning till allvarlig sjelfNÖMmings ty på ett enda undantag när har apoleon III härvid troget gått idet gamla systemets fotspår. Undantaget, detlysande undantaget är, som hvar man vet, den ekonomiska och kommersiella politiken, och när historien en gång sätter sig till doms öfver Napoleon UI, skall hon helt visst låta flera politiska fel uppvägas af den stora förtjensten att han åtminstone så till vida upptog 1848 års republiks traditioner, att han icke längre lät landets allmänna intressen uppoffras åt några tusental privilegierades högröstade anspråk. Men månne de uppräknade orsakerna voro de ensamt vållande till Julimonarkiens fall? Låg icke skälet dertill lika mycket, och kanske ännu mera, i Ludvig Filips staliga och halsstarriga tillbakaskridande mot reaktionen? Det kan icke förnekas, att Frankrike, äfven efter Septemberdagarne, åtnjöt ett större mått af politisk frihet än det nu eger; men i förhållande till utgångspunkten, i förhållande till de löften Lud: vig Filip gaf vid sin tronbestigning, hade friheten tagit ett jättesteg tillbaka. Man hade börjat med en demokratisk konung, som man vant sig att betrakta endast såsom den främste medborgaren, och man slutade med att känna oket af en vilja, som åren gjorde allt mer envis och enrådig. Kejsardömet deremot började med en illa maskerad absolutism under konstitutionella former och har sederme:a tagit ett och annat, visserligen endast tuppfjät, men dock fjät framåt mot en libernlare politik. Med ett ord, de båda regeringarnes rörelser ba gålt i motsatt riktning: Ludvig Fiip, som först proklamerade och sedan bekämpade friheten, föll; Napoleon HI, som började med att bekämpa, men sedan proclamerade friheten, kan göra henne till ;rundvalen för en dynasti, om han håller sitt ord. Men, invända våra vedersakare, om Feoruarirevolutionen egde sitt berättigande, varför blef då hennes skapelse, 1848 års republik, så kortlitvad? Att utreda den frågan är icke rätta stället i en tidningsartikel; några få antydningar må dock få plats. Fiån och med de olycksaliga Junilagarne började republiken aftyna; utmatad af det gjutna blodet, vacklande i sina slut, förnekad af folket, som ansåg sig örrådt, öfvergifven, liksom nyss förut konungadömet, af en tanklös och tacklös bourseoisie, åt hvilken hon hade gifvit och at vilken hon hade väntat stöd, isolerad geom en obeslutsam politik, som hade från nenne aflägsnat folkens sympati utan att illvinna henne konungarnes vänskap, exiterade hon redan föga mer än till namnet, då en ny Bonaparte tog henne om hand och under militärisk ståt och pomp inflytlade kejsartronen i samma palats, hvarifrån folket nyss hade, såsom en onyttig möbel, utburit medborgarkonungens fåtölj. I dag återstår af Februarirevolutionen blott en enda institution, och just den som beredde hennes fall: den allmänna rösträtten. Men detta är ett dyrbart arf, som hon efterlemnat. Genom det ligger Frankrikes framtid nu i folkets egna händer. Denna beror helt och hållet på ett klokt utöfvande af denna nya rätt, och ehuru denna rätt icke genast frambragt allt det goda, som man kunnat vänta deraf, ehuru den till och med har tyckts vända sig emot dem, som grundlagt lensamma, så är den icke desto mindre den moderna demokratiens verkliga hörnsten. n innefattar i sig, såsom en nödvändig öljd, denna förbättring af den talrikaste och fattigaste klassens belägenhet, denna olkets förädling genom upplysning och välstånd, som utgjorde de första reformatorernas vackra dröm, och som, midt igenom ulla förirringar, varit och är den sanna denokratiens ständiga ledstjerna. Om folket cke nu på freclig väg genomför denna stora sociala omskapning, hvartill det 18:de seklets ilosofer och lagstiftare utstakade stråten, så san det icke anklaga någon annan än sig sjelf, ty det har nu sjelf blifvit herre öfver sitt öde. Om Februarirevolutionen och 1848 års republik också ej frambragt något annat omedelbart resultat, än att ha lagti folkets händer ett lagligt medel till dess frigörelse från de ännu talrika qvarlefvorna af medeltidsförtryck och annat otyg, så hafva deensamt derigenom rättighet att tacksamt helsas såsom ett af de vigtigaste momenten i den menskliga utveckliovgens historia. Frankrike är ännu i dag hvad det allid varit: djupt liberalt och demokratiskt; ingenting skall förändra det?, — heter det uti en i onsdagens Aftonblad återgifven arikel. Skall kejsardömet förstå denna vink och veta tillgodogöra sig den? Ien följande artikel skola vi uttala några anspräkslösa