Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

vill hvila mig litet innan Pascualita låter sätta maten på bordet.? FEMTE KAPITLET, Så var det verkligen. Vid den öfversvämning, i hvilken alla det argentinska samhällets moraliska, sociala och politiska byggnader fördränktes, kunde naturligtvis ej heller religionen hålla sig uppe, emedan dess förkunnare här på jorden äro skapade af :samma skröpliga lera, eom andra menniskor. Då kristemdomens, rättvisans, fredens, broderlighetens:, fördragsamhetens källor blifvit uttömda, fann religionen inga andra söner värdiga densamma än medlemmarne af Jesu sällskep i Buenos Ayres. Sedan tyranaen lyckats lösgöra alla de förfärliga Idelser s m slurrade hos en rå pöbelmassa — störtat sediigheten, förstört Jemnvigten mellan de olika klasserna, upprifvit hvarjedamm som återhö!l massans onda böjelser från utbrott, massan, uppfostrad af den spansk: fanatismen, som öppnade menniskornas Ikamliga ögon för en vidskeplig vördnad fö presten, men tillslöt deras andliga blick fyr den rena gudsdyrkan — sedan kunde federationen likgiltigt åse templens oskäremde, presterskapets förnedring, altarets ock den evangeliska lärans ohelgande, utan att derföre behöfva känna några hemliga samvetsqval öfver sitt brott. Rosas ville fräntaga de menniskor, öfver hvilka han wille herrska, hvarje tanke, hvarje tro, hvaröfver han ej hade någon makt, hvarje annan fruktan än den för hans person, hvarje annat hopp än det hans läppar uttalat, hvarje annan tröst än den att dränka brottets hågkomst i nya trott. Och för att uppnå detta resultat var det nödvändigt at