Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

Politiska smulor. En blicik på det andra kejsardömet. Länge haffva demokraterna varit ansedda för de ostyyrigaste menniskor inom den politiska veerlden; då man hört ordet demokrat nämnas, har man genast tänkt sig en figur meed vildt utseende, grälsjuk och gallsprängd,, bärande dolken i ena handen och facklan i den andra, ihvarje ögonblick färdig till mord och brand. Reaktionären deremot har gätt och gällt för sjelfva mildheten och beskedligheten; ty hvad ville han i sjelfva verket? han ville ju endast hejda samhället på en vädlig brant och återföra det på jemn och fast mark. Det var upprättelseverket i strid mot förstöringslusten, det var engeln kämpande med satan. Också tillegnade sig reaktonärerna med god smak titeln af moderate, hvilken länge tjenade dem till en nyttig mask för deras politiska vanvett. I Spanien har dock denna mask lävgesedan ryckts af dem, och moderados framstå nu der i sin rätta gestalt. På andra håll har det lyckats att något förlänga illusionen, men nuvera ha de allestädes svårt att med flikar af sin slitna fana skyla sin nakenhets blygd. Kastar man en återblick på dt parlamentariska skådespelet i det kejserliga Frankrike, så ser man regeringen stödd på en kompakt massa af teckenförbidande neutrer, med hvilkas tillhjelp hon hittills genomdrifvit nästan allt hvad hon velat. De oppositionella elementerna ha utgjorts å ena sidan af en flock reaktionärer, som för hvarje omval alltmera sammansmält, å den andra af en liten skara demokrater, som långsamt men säkert ökats. Den,som med någon uppmärksamhet följt händelsernas gång, lärer icke behöfva tveka vid beisvarandet af den frågan, hvilketdera af de oppositionella elementerna som bäst fon sig förtjent af benämningen moderate: arochejaquelin, Kolb-Bernard och deras själsfränder, eller Jules Favre, Picard och deras trosförvandter? Men långt vigtigare än besvarandet af