Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

en mängd nyfikna personer, som trängdes derstädes, och hörde bland dem hviskas, att vår frejdade landsmaninna, Christina Nilson, skulle vara med tåget. Allt hvad jag ört och läst om hennes barndom, hennes älskliga väsende och person, det rykte, hvartill hon i en hast uppsvingat sig såsom sångerska, stegrade min nyfikenhet att se henne, och snart erhöll jag visshet, att hon verkligen befann sig på stället. Efter en stund stod :tt ungt fruntimmer, åttöljd af en ung dan, ur en af vagnarne, och vid henne fästale sig allas blickar med ett lifligt intresse Hon var enkelt, men smakfullt klädd, i en tunn grå ylleklädning, med kofta af semma tyg, besatt med svarta knappar. På hufvudet bar hon en högkullig ialiensk halmhatt, kring hvilken i stälet för band var Jlindadt ett blått flor. På hatten gungade såsom prydnad en uppstoppad svala. Såsom bekant är parisermodet för ögonblicket högst extravagant i hattprydnader, i det att afbildningen af alla slags fåglar och flygfän dertill begagnas. Så läste jag nyligen i en modejournal, att det icke var ovanligt att få se hela svalbon med mödrar och ungar i de förtjusande parisiskornas lockar eller hufvudbonader. Första intrycket af den unga, älskliga sångerskan varytterst tilldragande. Det låg något ljuft och harmoniskt deri. Det sätt, hvarpå hon helsade på de nyfikna, beundrande åskådarne, var intagande och förrådde en elegans, utvisande hennes vana att röra sig i den stora verlden, på samma ång hela hennes väsende förrå de. att hon evarat det småländska naturbarnets friskhet och okonstlade sinne. Hon är lång och smärt af proportionerlig växt, har blåa, uttrycksfulla ögon samt liknar de fotografieporträtter, som finnas af henne. Vid ankomsten till Alvestad voro tvenne fruntimmer henne till mötes, och dem åtföljde en gammal gråhårsman, klädd i bondkläder, som såg litet förlägen ut och höll sig bakom de andra. Knappt hade tågetstannat och konduktören öppnat vagnsdörrarne, förrän Christina Nilsson skyndade ut, liksom otålig att få beträda sin hembygds mark. Hom blickade omkring sig, och då hon blef vrarse den gamle mannen, från hvilkens ögoon ett par stora tårar banade sig väg öfver dte fårade kinderna, utropade hon under djupaste rörelse: ?Ah, se far!? samt helsade först barnsligt godt på honom, och sedan på de båda fruntimren, som voro i hans sällskep. Gubben såg smått förlägen ut för den illmänna uppmärksamhet, som kom honom till del, men betraktade likväl den fina gstalten med faderlig stolthet. Omkring dena vackra grupp samlade sig nu den nyfina mängden och passagerarne, då helt ofömodadt en enkel qvartett, improviserad sf jenvägstjenstemän och ett par officerare, uppstämde den enkla och sköna folksången: Kristallen den fina.? Dessa toner kommo förmodligen måvgen sträng att vibrera i den unga sångerskans inre, ty hon rodnade och bleknade, syntes djupt rörd samt brast slutligen ut i tårar, glädjeperlor lika klara som hennes egna sköna toner. Efter sångems slut tackade hon och tryckte händerna på sångarne, som beredt henne denna angemäma öfverraskning, och sedan hon helsat de närvarande, afreste hon med de förenämmda fruntimmerna och fadren till Husaby bruk, sitt barndomshem, hvarest den gamle mannen ännu är torpare. Han har förut lefvat i fattiga omständigheter, men har nu genom sin dotter blifvit försatt i en god ekonomisk stållning. Den unga frejdade sångerskan kommer under en kortare tid ett vistas i hemmet, men lärer utin att besöka hufvudstaden, derefter öfver söteborg begifva sig till utlandet, för att fullgöra sina engagementer.