Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

len allmänna okunnigheten. Folkett önskale aldrig federationen; blott en gåmg blef let rådfrågadt — det var då den unitariska onstitutionen antogs. De borgerliga krisen, de af lagen skyddade brotten, alstanandet af de framsteg landet börjat göra, ned ett ord, detta lands förderf — alltsammans är federationens verk. Och om repuliken deremot eger några hedrande minnen, vare sig af vapenbragder, konstitution, sedlighet, vetenskaper, litteratur, äro de fätade vid namnen af dem, som den federala lolken satt bland frihetsmartyrernas antal. Moreno var unitarie; Belgrano var ännu nera: han var nästan monarkiskt sinnad. Han antog republiken som ett af omstänligheterna skapadt faktum; han understödle den med sitt svärd, han utvidgade dess område; men hans innersta öfvertygelse, hans hjertas varmaste känslor tillhörde monarkien. Många andra voro af samma åsigter. j De insågo att det icke var frigörelsen rån den monarkiska principen som Amerika behöfde. Det behöfde blott, för att kunna uppfylla sin bestämmelse, bryta de onaturliga band som fästade det vid en främmande monarki. Men deraf behöfde cke följa en absolut skilsmässa mellan folket och monarkien. Tvärtom, folkets vanor, uppfostran, instinkt liksom dess samhällsillstånd — allt talade högt och talar i denna stund för bibehållandet af den monarkiska principen. Sjelfva landets geografiska belägenhet understödjer folkets röst. Men revolutionen gick ur sin bana och då den störtade den iberiska tronen, gaf den äfven dödshugget åt den monarkiska principen, hvarefter den reste sig från jordytan, utan rötter, men med en förförisk