Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

Idet Det är icke nägonting så orimligt uti att de, som älska landet, äro benägna att antaga, att denna förkärlek vittnar om en viss finare poesi i känslan, en viss stadigare hängifvenhet åt de förädlande studier, hvilka af den vise rekommenderas såsom en passande sysselsättning i ensamheten ; men det verkliga förhållandet rättfärdigar icke detta antagande. En filosof, som bar en hel verlds bekymmer, kejsar Marcus Antoninus, har förklarat, att det icke ligger någon synnerlig vigt på ensamheten. ?En man kan vara vis och lugn både bland en hvimlande folkhop och uti en öken och hindra verldens larm att tränga in i honom.? Skalder, verkliga skalder, hafva onekligen efter sitt eget fria val bott vid de stora städernas smutsiga gator, och vetenskapsmän, som sysselsatt sig med de mest invecklade betraktelser öfver de mest upphöjda ämnen, hafva vanligen uppslagit sina bopålar i de bullrande hufvudstäderna, liksom om gatornas larm utanför genom kontrastens makt ökade stillheten i de ensamma kamrar, der de sutto och analyserade den naturs hemliga hjerta, hvars hvardagliga yttre behag de lemnade åt vanliga tillbedjare. Å andra sidan hysa menniskor, hvilkas sysslor bundit dem vid stadslifvet, ehuru Kvarken skalder eller vise, utan kontorsfolk och köpmän, en innerlig längtan efter ett hem ute på landet och älska naturen med en sådan värma, att de med glädje hvarje dag gå långa vägar for att kyssa fällen af hennes klädnad. Deras första sträfvan är att få bo utom London, om också endast i en förstad, att vederqvicka sina ögon med åsynen af grönskande fält, och att helsa vårens första härold i primulan, då hon sticker upp sitt täcka hufvud i deras eget lilla trädgårdsrike. Vi landtpatroner göra orätt uti att föraktligt skratta åt de landtliga fallenheter, som småborgaren utvecklar på sin lilla jordlapp invid landsvägen till Hampstead, åt det af småfisk hvimlande aqvariet och den af glaserade tegelstenar förfärdigade klippan, som höljes af ormbunkar från Wales och Högländerna. Hans tycke är icke sällan förenadt med kunskap, och han torde möjligen kunna meddela oss hemligheter i trädgärdsskötseln, som skulle öfverraska vår skotske trädgårdsmästare, och blir han någonsin rik och djerf nog att köpa sig en farm, är det antagligt att han lär ut mera, än ban kan få veta af de sakkunnige, som skulle vilja hålla fem mot ett på hans ruin. Och när dessa okänd göra en utflykt från förstaden och för en kort stund tränga in i det verkliga bjertat af landet; då de på sina få fridagar om sommaren hvila sig in remoto gramine, behöfva de icke utsökt Falerner, salvor och kortvariga rosor under den mellantid af fullkomlig lycka, som skaldenuppmanar sina vänner att snappa bort från de dröjande parcerna. Deras förtjuning bevisar lyckligaste ögonblick äro de, från hvilka minnena äro de oskyldigaste. Det är icke blott medelklassen af borgarståndet, nos hvilken kärlek till landtlifvet är stark och lefvande; de i städerna hoppackade och inspärrade handtverkarne och arbetarne känna samma öfversvallande glädje öfver det man ser och hör på landet. Vänd en sommar-helgdag din hästs hufvud mot de buskbeväxta dalarne i Eppingskogen, och du skall plötsligt stöta på en fläck, der våra gamla engelska skalders anda tyckes dröja, ett litet stycke af den amla goda, gröna skog?, der fåglarne addra omkring och sjunga?. Bland dessa ärevördiga träd, små och dvärglika com träd äro på gam al skogsmark, men med krokiga, fantastiska stammar och här och der öppnande sig till en glad, som skulle tjusa en målares öga, ser man väl icke längre präktiga damer och högborne riddare, men väfvare från Spitalfields, hvilkas åkdon hålla på landsvägen. Här är en familjegrupp samlad kring de bägare, som lifva, men icke berusa?; der ser du barn, som det fröjdar ens hjerta att se leka, ty väfvarens barn hafva endast en kort lektid mellan vaggan och grafven; der borta åter, utan att ge akt på dig medan du rider förbi, talar måhända ett ungt förlofvadt par om en aflägsen framtid, dä de äfven om hvardagen skola se gröna ffält från fönstret, icke i en vindskammare i ILondon, takskägg svalan tryggt bygger sitt bo. Längre bort sitter en vetgirig yngling, nästan som Jacques, 1 skuggan af melankoliska grenar?. Han har tagit en bok med sig, utan tvifvel ett po eller en roman, som passar till dens barn tillträde till ferikets salar; men alltemellanåt vänder den unge läsaren sina öj blick den blå himmelens balsamv:ind och skogslöfvets ljufva och friska doft. id de sysselsättningar, som gifva krydda och mål åt dessa utflygter, följer me;nniskan otvifvelaktigt den jagt-instinkt, som. är ett af de ursprungliga banden mellam henne och naturen. Den passion för parforrce-jagt, som är så vanlig inom de högre kllasserna i Eng!and, ligger enligt min tankte djupt ömd bland tycken, som äro vackrrare och ädlare än blotta nöjet att förstöra. Jag ser bort från de mera konstlade besttåndsdelarne af jagtems lockelser, såsom prratet vid sammanträftandet, täflingslusten undler ridten, begäret att vinna bifall m. m. Utom dessa retmedel, som icke hafva nåigonting gemensamt med naturen, och hvarmied menniskor lika väl kunna eggas i ett bollhus eller på underhusets golf, ligger det en tjusning i detta öppna och hjertligar samlif med den landtliga naturen, som omedvetet värmer jägarens hjerta och utgör dien ädlarr a FOA an ME han sanningen af min älsklingssats, att våral utan i en halmtäckt hydda, under hvars onom omgifvande landskapet och öpp-l Tnar en dörr i de gräsbevuxna kullarne, likl Iden som i den skotska folksagan gaf joron från boken och insuper med en längl ÅA MM om f mm rn At — — — —— — I I — — —