Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 3

utöfvar sin idrott på de årstider, då naturen eger minst af skönhet för dem, hvilka, i likhet med Horatius, anse vintern för en vanskapnad, helsar han med häftigt klappande puls de väderlekstecken, som bedröfva älskarne af blommor och solsken. Det snöiga slasket, det melankoliska duggregnet, hvarigenom jag, som icke hör till Nimrods lärjungar, dyster och nedslagen skådar ut från töckniga fönster på nakna träd och härjade blomsterrabatter, sätta lif i jägaren och glädja hans hjerta. Han eger det privilegium i lifvet, att kunna finna skönheter i det buttraste uttryck som naturens anlete kan antaga, och han har rätt och blir belönad derför. Huru muntert klingar icke hundens skall i den drypande småskogen! Med hvilket kraftigt uttryck af lif träder icke den ständigt gröna buxbomsbusken fram från den nakna häcken vid krökningen af den dimmiga stråkvägen! Huru lekfullt flyr icke den larmande bäcken, genom hvilken ryttaren under ett muntert plaskande vadar framåt, från den is, hvars bojor han med sin ystra kraft har brutit! Och när allt är förbi, och ryttaren, kanske allena, rider hemåt, bryter den vestliga solen fram ur molnen för att säga honom godnatt och försvinna, eller ock glimmar mänen eller de vinterliga stjernorna fram öfver åsen af hans eget tak, och han betraktar dem med en dunkel, halft medveten Vördnad för något, fjerran Från våra sorgers krets. Han har denna dag varit i naturens sällskap, och det upplifvande i hans sysselsättning har gjort att han förmätt njuta af sitt sällskap, måhända utan att kunna göra sig reda derför, liksom vi njuta af umgänget med en förtrogen vän utan att uppehålla oss vid betraktelser öfver vänskapens behag. Men vi vilja Jåta jägaren sjelf tala: Det är af den äkta jägaren, säger Fr. Radeliffe i sin The noble science, ?af den sanna beundraren af naturen och naturens Gud, af den man, som är uppfylld af en lefvande erkänsla för lifvets goda, af tacksamhet för den helsa och glädje, hvilka det är honom förunnadt att njuta, af den, som lefver i fred med sig sjelf och sina medmenniskor, som en jagtmorgons upplifvande intryck bäst kännas och uppfattas. Ehuru jag sjelf icke deltager i den häftiga jagtens fröjder, har jag dock uti den lugna grymheten att meta en förströelse, som jag icke kan förena med mina allmänna ?sigter om den skonsamhet vi äro skyldiga de osjäliga djuren. Jag kan endast ursäkta den lättsinniga förstörelse, jag för mitt nöjes skull åstadkommer, genom att söka öfvertyga mig om att mitt nöje icke har sin grund i framgången af det svek jag ölvar mot en stackars liten fisk, utan snarare i den oskyldiga glädje öfver sommarlifvets yppighef, som endast fiskare kunna njuta i dess hela fullhet. Då jag utkastat mitt svekfulla snöre i en insjös vågor eller i en sladdrande forellbäcks grund och gölar med alla dess romantiska bugter och slingor, framställa sig i mina middagsdrömmar tusende af en poetisk stämning alstrade bilder, hvilka åter föda moraliska tankar — bilder, hvilka aldrig skulle hafva antagit någon bestämd form, om jag hade vandrat fram och tillbaka på sandgängarne i min trädgård. Likasom hos en stor författare den ena meningen och den ena hemligheten uppenbarar sig efter den andra, allt som jag läser och återläser hans verk, så fängslar och tjusar mig äfven naturen genom si. andliga skönhet, medan jag står på den grönklädda stranden och ser jord och himmel blanda ljus och skugga i de hemlighetsfulla vattnens spegel. Det ömkliga tidsfördrifvet att meta, denna låga förförelse af en medskapad varelse med tillhjelp af ett svekfullt bete, är sannerligen icke det som den ena timmen efter den andra trollar mig fast vid ensliga, mossbelupna stränder. Tidsfördrifvet är endast en förevändning för att Från morgonen till middag. Från middag intill daggig afton få lyssna till den gemensamma modrens otydliga hviskning. Hvarför behöfver ja det onyttiga metspöet för att lockas ne till vattnet? Eller hvarför kan jag icke lika länge och med samma nöje, som jag sitter med metspöet i hand, ligga under almens krona och se huru säfvea vajar fram och tillbaka då gäddan slår derborta vid stranden, eller betrakta gräshoppans ögon, då hon stannar på mitt bröst och frågar pig sjelf, om jag är vän eller fiende? Jag vet deticke. Fråga skytten om han ville gå fram fem, sex mil om dagen öfver stubbåkrar och roffält med en käpp i handen, i stället för sin bössa. Menniskan är af försynen så danad, att hon äfven i sina förströelser ovilkorligen söker sig ett syfte. Hon behöfver någonting visst, bestämdt, någonting som ger utseende af att vara praktiskt, för att hon länge skall kunna fästa sin uppmärksamhet på den yttre naturen, huru mottaglig hon än må vara för dess behag. Vi mäste ha vår jagt eller vårt fiske, vårt fjärilsnät eller vår geologiska hammare, eller vi måste vara botanister, blomsterälskare, naturforskare, åkerbrukare eller konstnärer. Kunna vi icke skapa oss en sysseleättning bland de många som den lanutliga naturen erbjuder oss, må vi, likt väfvaren från Spitalfields, nöja 083 att besöka henne på sällsynta högtidsdagar. Den, som föredrager landet framför staden, som känner att hans battre del icke kan utveckla sig till blomma och frukt i hufvudstädernas luft, är icke, såsom jag började med att medgifva, visare eiler bättre, rikare på inbillningskraft eller tankar, än den, som ar eget val uppslår sina bopålar bland menniskornas mest bullrande vistelseorter. Men han är sannolikt bättre a — blomma, den politiska poesiens bild, som KS 1 rr NR ar