Aftonbladet – 1 juli 1865, sida 3

ugt skildrar sig sjelt, skulle a älven en Jannan författare, som uppfattade händelsernas gång från en annan ståndpunkt — den, hvilken vi kunna kalla den politiska, och framställde händelserna efter historisk metod. Orättfärdigt vore det, om man isolerade en sida af en statsmans lif och försökte att karakterisera en man sådan t. ex. som Cavour, väsentligen blott såsom författare. Deremot anse vi att man kommer det rätta temligen nära, då man söker tyngdpunkten i grefve Manderströms verksamhet i hans arbeten som författare, och synnerligast såsom diplomatisk författare. BSåvidt vi minnas, inskränker sig också grefvens litterära uppträdande till en Lten tryckt pjes om Sverges utrikes politik under Gustaf III; Imen sammanfattar man de depescher, som grefven under årens lopp har utsändt, så skall man finna, att de väsentligt äro anlagda på den konstnärliga verkan, hvilken står som det högsta för mannen af facket och sällan imponerar genom den praktiska energi, som statsmannen, hvilken åsyftar ett omedelbart yttre resultat, ovilkorligen sträfvar att nedlägga i sina skriftliga arbeten. H. exc. har icke sällan öfverraskat den diplomatiska läsekretsen med litterära arbeten, som påtagligen icke kunnat hafva någon praktisk betydelse, men i hvilka — måhända omedvetet — endast det har varit honom angeläget, att väcka uppmärksamhet genom tankarnes dristighet och uttryckens skärpa. Vi vilja blott erinra om den bekanta depeschen i anledning af Preussens inblandning i Neufcebåtels angelägenheter, hvilken på sin tid framkallade en sensation, som icke kunde vara annat än smickrande för dess utställare såsom författare. Under sådana förhällanden som de, i hvilka den svenske utrikesministern är ställd, blir det lätt förklarligt, att en man med klart förstånd och stor framställningsgåfva, skall finna sig frestad att slå in på en riktning, sådan som den, hvilken grefve Manderström följer. På den diplomatiska karrier, i hvilken han utbildat sig, erbjuder sig inga tillfällen för ett sjelfständigt ingripande i de stora politiska händelserna; han måste nöja sig med åskådarens roll, och äfven då han kallas att uppträda i anledning af betydelsefulla internationella frågor, har han blott att göra det som crgan för de åsigter, som besjäla hans bestämmelse, icke som tolk för den uppfattning hvilken är hans egen personliga egendom. Han lemnar då sin plats som diplomatisk figurant på verldsteatern, för att sjelf öfvertaga en roll som medspelande, men upptäcker snart att hjelterollerna allaredan äro fullständigt besatta, ja dubblerade, och hans hela repertoir inskränker sig till att öppna dörren och buga när en stor man gör sin entrå, eller tömma vinet i glasen, då der skall sjungas i chor och kingas för hjeltens och hjeltinnans lyckliga förening. Under dessa omständigheter är det lätt förklarligt, att en begåfvad man söker sig den tillfredsställelse, som han icke kan finna i en ingripande och utsträckt praktisk verksamhet, i litterär produktion med förherrskande tendens till effekt. Förefinnes än icke deri vissheten att ha varit med om tillverkningen af ett stycke verldshistori kan dock ett intryck göras på sinn ningen och en ögorblicklig skörd vinnas i form af beundran för den framträdande talangen, hvars produktioner läsas med välbehag af gråhåriga ministrar och studeras af de unga kanslisterna som klassiska mönster för smak och fulländning i den diplomatiska stilen. Den diplomatiska författaren har derjemte en stor fördel framför de litterära kolleger, hvilka stå i rapport till den stora allmänheten; han vänder sig till en liten utvald läsekrets, der en hvar står på den punkt af bildning, att denne fullständigt kan goutera det utsökta och talangfulla i arbetet, och inom hvilken krets ingen finnes så taktlös att framkomma med någon närgången personlig kritik. Medan den populäre författaren, huru firad han än är, dock alltid lefver i en ständig kamp med den tusenhötdade hydran, som kallas publiken, och hvarje ögonblick måste vara beredd på att ur denna massa höjer sig en afundsman, hvilken i ett ögonblick nedrifver allt det, som han under äratal byggt upp, är deremot den diplomatiska note-författaren medlem af ett broderskap, i hvilket, efterj en tyst öfverenskommelse, den ene aldrig uttrycker sig om den andras förmåga utan med det beredvilligaste erkännande. Visserligen finnes en annan art af kritik, under hvilken några länders utrikesministrar måste lida; men som hittills icke har haft någon anledning att i väsentlig mån verka kontrollerande och korrigerande på grefve Manderströms verksamhet — vi mena den kritik som t. ex. i England utöfvas af folkrepresentationen. Den kan blifva ganska bitter, och mer än en gång har det händt att lord John Russell haft stor möda att lägga band på sitt raseri, när han blifvit tvungen att sitta stilla och lyssna på den mördande, halft hånande, halft indignerade kritik, hvarmed politiska motståndare dissikerat de kaotiska depeschmassor, som den ädle lorden i jägtande brådska har kastat ut öfver hvarje europeisk fråga, och hvilkas enda sorgliga resultat har varit att framkalla ett tryckte F:orencias hand. Jac tacer vaonen