Aftonbladet – 30 juni 1865, sida 2

emte skogsbetjenten Forsberg, arbet. Mällgren och tvenne lappmän öfver från Graninge bruk len 6 sistl. Februari genaste vägen öfver skozarne, dels åkande i släde, dels på skidor, för att enligt aftal sammanträffa på bestämd tid och ställe med jägmästaren Hellström. Detta skedde den 8, då jagtsällskapet uppgick till 24 personer, hvaraf de flesta endast för nöje önskade få se och komma till strid med skogsbusen i vårt land. Sedan nu de medförda jagtflaskorna blifvit påhelsade, dels för att lifva modet, men isynnerhet för konserverande af helsan i och för den vid slika tillfällen öfverhängande faran at förkylning, uppställdes hela sällskapet af jägmästaren Wallroth, för att i all tysthet genomsöka den ena ringen. Efter ett kort sökande erfor man att nalle märkt oråd och gifvit sig ur sin lya eller ide, hvilket var beläget vid den s. k. Högbergsåsknuten. En kula, aflossad af jägaren N. Tiden, saktade björnens fart; och sedan skottet hörts, kommo flera jägare tillstädes, då inspektor Pantn och sjtnani 1. Berg fullbordade hans bane. Efter nu intaget graföl på den dödade besten, transporterades björnen till det s. k. k. Skäldammet och jägarne skildes åt olika håll för att få nattqvarter. Härunder hände att några bland sä skapet togo orätt väg, antingen af ren okunni het om den rätta, eller af för stor grafölsförplägning, så att en af de vilsekomne i den nära 40 graders kylan nära nog funnit sin död, om ej snar efterspaning egt rum. Den 9 Februari återtog sällskapet, som nu endast bestod af 15 personer, färden, för att påföljande dag anfalfa den andra björnen, hvilken var inringad öster om den s. k. Gusjön. Drefvet eller afjagningen skulle gå från vester till öster, men genom någon felaktighet skingrades sällskapet, så att hufvudstyrkan tog riktning norrut och de återstående påträffade besten uti sitt läger, hvarifrån hördes ett skrik, som så förbluffade jägarne, att de ej med nog mod och beslutsamhet genast vågade anfalla; utan fick odjuret tillfälle att i sakta mak utgå ur lyan, som bestod af en större myrstack, En af jägarne lade väl an, men skottet gick ej af. Nu vände sig nalle emot en af dem, som han vårseblef, men denne vågade ej på lämpligt krigsmannasätt besvara påhelsningen med sitt gevär, utan begagnade i stället sin mun af alla krafter, då besten vände sig om till en annan och gick honom alldeles in på lifvet, så att äfven han i häpenhet skrek och ropade, men måttade tillika några slag med sin spjutstaf åt bestens nos så att denne behagade vända om och aflägsna sig. Ett skott aflossades efter honom, dock utan verkan. Nu undersöktes lyan, hvarest björnhonan qvarlemnat 3 små ungar, hvilka togos lefvande, men af den starka kölden dogo de samma dag. Aterstod nu att taga modren, hvilket ej blef så lätt, som en del företällde sig. Den 11 försökte några af sällskapet att förfölja henne, men utan framgång, hvadan B. föreslog att ånyo ringa henne; men som hon fätt för stort försprång. upphans hon ej förrän inemot Indalselfven den 15 sent på aftonen, så att den dagen ingenting vidare var attgöra. Påöljande dag fortsattes jagten, då björnen vändt tillbaka, trohgen ihågkommande sina små, som lemnats i lyan. Slnatligen lyckades det att ringa n ånyo, och som det nu inträffade ett större , måste noggrann tillsyn ega rum hvarje ag för att bevaka ringen, så att om odjuret be. gitvit sig ut, man kunnat märka det innan spåi öat. Tvenne af säilskapet beslöto nu att fara hem och på Boströms budskickning återkomma när lämpligt väder blefve att ånyo anfalla. Men på vägen ändrade desse sitt beslut och företogo sig att ensamma och i tysthet anfalla besten, under förhoppning att lyckas och vinna pris för sin djerfhet; resultatet blef dock ej något annat än att björnen tog till flykten. Så snart B. erfarit detta, beordrades 5 man att genast sätta efter honan, på det hon ej skulle undkomma under det starka snöfallet. Genom ihärdighet och mycken ansträngning, lyckades det ock att upphinna rymmaren med tillhjelp af lappmännen och 2:ne goda lundar. Den ene af dessa lappmän skickade honom en kula, men björnen vände sig mot lappen, reste sig på sina t slog ihop tassarne och råmade förfärligt. Som nu lapparne ej heller egde nog mod att skjuta, var deras belägenhet högst vadlig; men med detsamma kom B:s hund, högg tag i odjuret och lapparne voro räddade; dock blef hunden, som i den lösa, djupa snön ej så fort kunde kasta sig undan, af sin fiende illa rifven och skadad. Björnen gaf sig likväl i väg undan, förtöljd icke destomindre af den sårade hunden. En kula aflossades efter honom, men utan verkan. Som det nu, i anseende till den nyss fallna, djupa och lösa snön, syntes omöjligt att fälla kamraten, beslöts att äter ringa honom; och sedan man hvilat sig och hemtat förnyade krafter samt tjenligt före inträffade, samlades åter sällskapet, som vu, den 27 Februari, blifvit tillökt med flera jägare. Vi hade nu odjuret på Angermanlands omåde, nord-ost om Graninge. Påföljande dag företogs i god tid undersökningen af ringen, som gränsade intill Westansjö by 1 Ytterlännäs socken. Afven nu fick han rådrum att komma undan, hvadan jagten efter honom fortsattes med alla krafter. Lapparne hade nu fått en tredje kamrat och man fick med förvåning se med hvilen färdighet de löpa på sina skidor, kastande ig utför tvära branter, der en annan näppeligen kan försigtigt klifva efter. Björnen ism ordning var ej sämre, gjorde flera krokar genom de tätaste skogssnår, så att jägarne äfven den dågen, uttröttade, måste sluta, utan vunnet syftemål. Följande dag fortsattes på lika sätt; men när man blef varse, att björnen började vända åter efter samma spår, försökte man att-ställa sig i förväj Slutligen kom han några famnar nära det ställe, der handlanden J. Fahln ställt sig, och då hade björnen ovilkorligen sett sin sista stund, om ej oturen, till stor harm för den onekligen modige och skicklige jägaren, velat, att båda skotten i hans dubbeibössa klickade. En vanlig fördom hos folket tyckes här bekräfta sig, nemligen, att om björnen får se mot bösspipan, går ej skottet af. Mecn fördom är dock fördom. Efter några smärre äfventyr fick man ändtligen håll på honom i en tät skog, der han höll sig en stund. En jägare Israel, från Westby, Helgums socken, sände honom n kula, så att han iupade. I trenne veckor hade man jagat honom, förutom de 2:ne på hösten, då han invärfvades, Den som ej varit med på dylika färder, kan ej inka sig hvilka mödor och ansträngningar de afva med sig. Bättre gick det sedan att fälla e inom Högsjö sockens skog inringade björDen 6 Mars begåfvo sig Boström, P. Walter från Ytterlännäs, Hedlund från Ramsås och de förenämnde lappmännen till det ställe, der odjuren voro ringade, för att taga kännedom om traktens beskaffenhet. Påföljande dag företogs sjelfva jagten. Hundarne, af hvars skall man märkte när de hade slag på björnarne, kopplades. Skidorna aftogos och med ledning af de i koppel satta hundarne smög man sig sakta till idet. som var beläget vid en hög afsats på ett berg, uti en håla i sjelfva berget, der en af hundarne kröp in och med sitt grofva skall väckte de sofvande. B. ställde sig nu midt för ingån gen till hålan, beväpnad med 2:ne laddade dubbelbössor och en studsare, som hölls honom i beredskap af kamraterna. Efter omkring 10 mi: nuters väntan, då de nyväckte hunnit morna sig, började en grof morrning, som sedan öfvergick till ett förfärligt tiutande: men inoen af husarne