Aftonbladet – 30 juni 1865, sida 2

Något hade också inträffat. Kort efter Daniels afresa erhöll Amalia ett bref, som sade henne att hon kunde inom en timme vänta ett besök af polischefen, hvarom hon genast genom Firmin underrättade sin kusin, emedan hon ej litade på sin egen klokhet i denna svåra belägenhet. Emellertid gick hon genast till Eduardos rum. På bordet lågo några öfversättningar rån engelskan, skrifna at Eduardo; dessa tog hon och sedan hon förvissat sig att insenting i detta rum kunde förråda hvad polisen troligen der skulle söka, gick hon tillbaka salongen, kastade )apperen i kaminen och örjade derpå gå upp och ned öfver golfvet, orolig som man alltid är, då man hvarje ögonblick väntar ett obehaghgt uppträde. Hon behöfde ej vänta länge, fem eller sex minuter efter det hon afskickat Firmin, stannade några ryttare utanför porten. Amalia var allena, hon var qvinna och aror hotade ej blott henne utan äfven den nan hon älskade. Också tog naturen ut in rätt och hon nedsjönk blek och darande på en stol, likväl ej utan att försöka vesegra sin svaghet. Pedro öppnade dörren för don Bernardo Vietorico, en poliskommissarie och sefior Vicolas Marifio. Victorico, denne man, som i Buencos Ayres afskyddes af alla, hvilka ej deladle lenna tidpunkts förnedring, var dock mimre elak än man vanligen trodde. Och tan att någonsin bryta mot diktatorns orer eller mildra strängheten deri, uppförde an sig, så snart han utan olägenhet kunde et, med en artighet och en viss fördragamhet, som skulle varit. ett brott i Rosas gon, men som polischefen sällan underlät, ynnerligen mot personer, Bom han trodde ara misstänkta på grund af angifvelser,!