Aftonbladet – 29 juni 1865, sida 2

— Folkskolläraremöte i Örebro. I Nerikes Allehanda skrifves den 28 Juni: Ett folkskolläraremöte hölls här i staden i går, besökt af omkring 100 personer, bland hvilka bemärktes ett öfvervägande antal folskollärare, till en dei från rätt aflägsna orter, vidare icke så få prester och några andra för folkundervisningen Intresserade personer. Lektor Bogren, ortens folkskoleinspektor, deltog naturligtvis äfven i mötet. Mötet öppnades med sång och bön, den sednare för tillfället lämpad och hållen af doktor Gumelius, som derefter helsade mötets deltagare, folkundervisningens vänner, välkomne. Talaren erinrade dervid om folkundervisningens värde, om huru detta vunnit erkännande, och huru folkskolan, som kunde sägas vara föga mer, än 20 år ammal, utvecklats med raskhet och nu, lifaktig, isade anlag till vidare framåtgående. Såsom en motsats skildrades det usla tillståndet före 1840 års riksdag. På den grund, som lades af denna riksdag, hade följande riksdagar byggt vidare, och intet skäl vore att befara en återgång i detta afseende. Andra svårigheter hade visserligen i början visat sig i betänklig mängfald; men de gifva alltmera vika. Ännu vore visserligen icke folkskollärarnes kall så uppburet af den allmänna erkänslan, som dess i tysthet välgörande verksamhet förtjenade; men härutinnan torde en förbättring vara för handen; och bästa lönen vore ju dessutom den frie mannens goda medvetande att genom ett ärligt, godt arbete verka i sin mån och efter bästa förmåga till upplysningens spridande och ett älskadt fosterlands väl. Till ordförande och vice ordförande för mötet utsågos, på prosten Forsells förslag, doktor Gumeelius och lektor Bogren. Till sekreterare utsågos folkskollärarne Brodden från Örebro, Kriksson från Östra Wingåker och Lundberg från Asker, den sistnämnde såsom suppleant. Af diskussionspunkterna förbigicks den första, om folkskolans nuvarande hinder och brister, såsom alltför omfångsrik och egnad att göra stort intrång på den för de öfriga, mera speciella punkterna afsedda diskussionen. Man öfvergick alltså genast till punkten 2, som jemte n:r 3 och 4 expodierades under förmiddagssammanträdet, hvilet från kl. 10 fortgick till kl. !23. Punkten 2, om skolmaterielens brister och deras lämpliga afhjelpande framkallade en vidlyftig och upplysande diskussion, hvilken omsider ledde till den resolution, att folkskolläraremötet ville såsom sin gemensamma mening uttala: att det vore särdeles önskligt, om de resp. landstingen ville lemna folkskolorna nödigt biträde i och för lämplig och behöflig undervisningsmateriels anskaffande, till en början afseende kort undervisning i bergarternas kännedom, och att man borde söka, hvar på sitt håll verka för att denna sak blefve i form af motion underställd vederbörande landsting. Punkten 3 — om undanrödjande af en del föräldrars obenägenhet att låta barnen gå i skolan och om medlen att åstadkomma en jemn skolgång — blef äfven utförligt behandlad. Diskussionen, hvaruti, förutom ordföranden, folkskolläraren Thunberg från Hjulsjö, folkskolinspektor Bogren, folkskollärarne Eriksson från Östra Wingåker, Lundberg från Asker, Källström från Grythyttan och Köhler från Nora bergsförsamling, prosten Forssell, handlanden H. H. Gyllander, kyrkoherden Thavenius och vice pastor Wetter deltogo, föranledde icke något särskildt beslut, men sammanfattades af ordföranden ungefär sålunda: att de talare, som i ämnet yttrat sig, ansett yttre tvångsåtgärder i afseende på barnens skolgång böra i allmänhet undvikas, såsom egnade att förbittra, icke att förbättra: att i samma mån, som man lyckas göra folkskolan sjelf allt bättre och förträffligare, skall hon ock blifva allt mer och jemnare besökt; att folkskollokalernas, undervisningsmaterielens och lärarekrafternas lämplighet och tillräcklighet äro grundvilkor för att iolkskolan må vinna och förtjena allmän tilltro; att i stället för det af flera talare utdömda tvånget borde sättas en på goda skäl stödd öfvertygelse, hvilken alla skolans vänner, men främst skolläraren sjelf, skolrådets ordförande och ledamöter borde och säkerligen äfven ville söka att, hvar inom sin verkningskrets, sprida och befrämja; att kärleken, grunden till allt godt här i lifvet, bör vara en verksam och vinnande häfstång för dessa bemödanden, för denna öfvertygelses bildande och rotfästande, men att denna kärlek bör, för att kunna vara rätt välsignelsebringande, hos folkskolläraren i möjligaste mån enas med skicklighet, förmåga, klarhet, ordning och lif iundervisning och öfrig verksamhet i hans vigtiga värf — syften till hvilkas vinnande statens sednast vidtagna åtgärder till förbättrad folkskollärarbildning lemna ljusnande utsigter — Dessutom hade särskilda talare förordat, dels att undervisningen, för att, der otillräckliga lärarekrafter finnas, blifva jemförelsevis fruktbringande, måtte fördelas så, att de mera försigkomne undervisades vissa dagar i veckan, de mindre försigkomne andra dagar; dels att undervisningstiden koncentrerades så, att den, om möjligt, slutade kl. 2 på dagen; dels att icke blott fortfarande, utan betydlig tillökning af lemnade anslag till folkskolväsendet måtte af följande riksdagar beviljas. Fjerde punkten — om förbättrad undervisning i historia;och geografi samt naturlära — föranledde endast en kortare diskussion, uti hvilken kyrkoherden Thavenius, lektor Bogren och folkskolläraren Eriksson deltogo. Kyrkoherden Thavenius ansåg, att enhet i läroböckerna vore det medel, som erfordrades för att enhet i undervisningen skulle kunna vinnas i samma ämne och framhöll dessutom en olägenhet, som bruket af i er medförde, — den nemligen, att onödigt betunga den fattigare befolkningen, som ofta flyttar från socken till socken, med köp af nya böcker till barnen, då, såsom nu är förhållandet, en bok läses i den ena skolan, en annan i den andra. Vidare uttalade sig kyrkoherden på grund af vunnen erfarenhet inom sina resp. församlingar, varmt för åskådningsmetodens tillämpande vid undervisningen i de ofvan anförda ämnena, men ansåg, i hvad historien beträffar, att kortare läroböcker, upptagande årtal och vigtigare händelser, vore ovilkorligen nödvändiga för barnens minne ; muntliga föredrag af läraren borde sedan, enligt talarens förmenande, fylla luckorna. Skolläraren Eriksson yttrade sig för muntliga föredrag och ansåg antagandet af en viss lärobok, med angifvet omfång, önskligt, då den enhet i undervisningen, hvarefter man bör sträfva, icke kunde uppnås utan begagnandet af samma lärobok. Vidare ansåg talaren det vara af nytta, om uppgifter lemnades på de olika läroböcker, som begagnas på olika ställen, och uppgaf sjelt några af de böcker han begagnat och funnit lämpliga. Lektor Bogren förordade ifrigt åskådningsmetolen, men ansåg behofvet af goda läroböcker lerför icke förringadt, då ett fängslande muntigt föredrag alltid förutsatte större förmåga hos äraren, än i allmänhet torde vara till finnandes. Ivad geografiens studium beträffade, satte talaen .dervid läraren, såsom lärobok, i främsta rumnet, och ansåg, på grund af vunnen erfarenhet, indervisningen i detta ämne alltid böra bibrinsas i form af en lefvande framställning framför artorna. Lektor B. yttrade sig vidare med bem om Starbäcks historia och Berlins naturlära den sednare ansåg lektorn vara den bästa, hitills i ämnet utkomna), men beklagade bristen vå någon fullt lämplig lärobok i historien. Ordöranden daktar Gumeelinc arintada att fall