Aftonbladet – 29 juni 1865, sida 2

I både himmelens och jordens kärlek, och jag kan blott gifva henne den hvaraf min själ jär mäktig. Oh! Daniel, sedan i går afton tycker jeg mig sakna ljuset, derföre att hennes ögon ej möta mina, sakna luft, derföre att jag ej andas i hennes närhet. Om jag älskar henne! O min Gud, min Gud?? utbrast Eduardo, döljande ansigtet i händerna. Ett ögonblicks tystnad uppstod. Daniel talade ej, ty han hyste vördnad för kärlekens makt, då den, såsom här, är Guds arbete i en ren och ädel själ, och han förstod dessutom alltför väl sin väns känslor ehuru han ej delade öfverdriften deraf. Hans kärlek till Florencia hade knappt mött några hinder och ej så uteslutande upptagit hans själ att han derföre glömde allt annat; ej heller hade han samma slutna karakter som Eduardo, på hvilken derföre alla passioner, liksom äfven medgång eller motgång, vida mäktigare verkade. ?Men nej, denna svaghet går för långt?, sade Eduardo slutligen, upplyfte hufvudet och strök undan de svarta lockarne ur sin bieka panna. Hvad var det du sade att jag borde göra, Daniel? ?Icke besöka Barracas på några dagar.? ?Godt.? ?Om de politiska hvälfningarne snart uppnå ett önskadt slut, har du naturligtvis spejet vunnet.? ?Naturligtvis.? ?Men i motsatt fall, måste du emigrera.? Ensam ?? ?Nej, nej, icke ensam.? kör du att Amalia skulle vilja följa ni a, derom är jag öfvertygad. Men utom Amalia, skola några andra af dina vänner ölja dig.? (Forts.)