Aftonbladet – 22 juni 1865, sida 3

den förekommer, angilva lärarekollegierna dels vidsträcktheten af vissa pensa, hvilka måste medhinnag, älvensom af skriföfningarne, dels bristen på tjenliga läroböcker, dels ock det förhållande, att hvarje lärare för sig allt för starkt drifver sitt ämne, utan att fästa afseende på den tid, som åtgår för att inhemta de öfriga. Redan den omständigheten, att det öfverklagade onda icke visat sig allmänt, utan endast i en del skolor, synes utgöra ett ojäfaktigt bevis derför, att orsaken dertill ligger mindre i lagen, än i sättet, hvarpå dess stadganden tillämpas. Under det en del af lärarekollegierna yrka, från olika sidor, en nedsättning af de i skolstadgan nämada kurserna, ermra ock andra derom, att dessa kurser icke äro att betrakta såsom föreskritna, utan hufvudsakligen srsom en anvisning. Af denna olika uppfattning ynes man kunna sluta, att den synpunkt, ur hvilken de verkstärlande betrakta denna del af pällande föreskrifter, ännu icke är fullt stadgad. I sjelfva verket lärer väl skolans verksamhet ytterst bestämmas af det mål, hvartill devna verksamhet skall föra. Detta mål är utstakadt i den gällande stadsan för afegångspröfningen. Rädfrågar man denna stadga, så finner man, att den ialla sina bestämmelser uppställer en viss grad af bildning, icke ett visst mått of kunskaper som den fordran, en lärjunge tör att förklaras mogen, bör tillfredsställa. Pröfnoinningen består i främsta rummet af skriftliga prof, som skola ådagalägga den klarhet i uppfattningen, och den förmäga att smälta och använda inhemtade kunskaper, som lärjungen vid slutet ar sin skoltid bar uppnått. Den muntliga prörningen, hvil ken icke mer utgör examens företrädesvis vigtiga del, skall förnamligast afse halten at den bildning, lärjuvgen tillegnat sig. Den del af muntliga prötvingen, som afser spräkkunoskapenv, och hvilken ansetts utvÖra det svåraste af prötmingen, afser förvämlige jongens förmåga att röra sig spräk, en förmäga som om ett främmaud ijer sig vid försöket att förstå och tolka et pilvet förut okändt ställe, vida bättre in vid en kedja af förut genomgångna och flera gånger äterhemtade, efter minnet tolkade, svärare ställen. Sjeliva betygen sintligen, som bestämma utgängen at hela ufvängsprötningen, algifvus med förenadt af:ende såväl på den skrittliga och muntliga pröfningen samt på den bildning, lärjunsen dervid ådagalagt, som älven på ce vitsord han under lärotiden erhållit. Det synes obestridligt, att när målet befinnes sälunda uppstäldt, skolan måste deraf hafva full anlednivg att i lugn arbeta på den v.rkliga själsbildninpg, hvar och en sund uppfostran måste aise, och icke oroligt straiva efter ett vidsträckt förråd af sädana i minnet uppstaplade detaljkunskaper, hvilka i den afgörande slutpröiningep icke ifrågakomma. Ett ötvervägande antal af lärarekollevierna har ock på detta sätt uppfattat ställningen. Hved de fordra, är hufvudsaklisen lid, för att återverkan af den sålunda besksflude slutpröfningen skall hinna göra sig gällande inom skolan. Svårigheten ligver på detta fält förnämligasti sjelfva brytningen emellan ett äldre sätt att uppfatta uträgavarande förbållanden och fordringarne hos vet nyare. Ivgen förändring på undervisningene omräde kan i hast mogna. I allmänhet gäller om skolstadgans bestämmelser, att de ännu icke äro tullt genomförda. De svårigheter, som alltid måste vara förenade med en sä stor förändring, som den våra läroverk på kort tid genomgått, hafva ock ytterligare förstorats genom den hastiga och starka tillväxten i lärjupgarnes antal, hvilken haft till följd, att en stor del af läroverken samtidigt med denna förändring arbetat under inflytelse af de menliga förhållanden, som alltid uppkomma af ölvertyllda klasser. Om unaer en sädan öfvergång olägenleter visa sig, kan man billigtvis hoppas att de med allvarliga bemödanden skola öfvervinnaus i den mån förhällandena hinna att antaga erforderlig stadga. Hvad angår de anvisade kurserna, torde sjeliva sättet, hvarpå de finnas i undervisningsplanen bestämda, för ae flesta af dem utesluta möjligheten derat att de i detta afseende gilna föreskrifter må föranleda öfveransträngning. Om det t. ex. i afseende på ett språks inlärande inom en viss klass neter: Läseöfnivgar: Grammatik, eller Läsning af valda författare? — så synes detta — säsom sig bör — åt läraren ölverlemna såväl valet at dessa öfningar, dessa rfattare, lättare eller svårare, som åfven hvad mera är, omfånget, till hvilket läsninven bör utsträckas. Alven i de klassiska -pråken, der särskilda fortattare äro nämnia, måste sjelfva den uttörlighet, man vill -gna ät förklaringen af det lästa, den grad al finhet, till hvilken man vill fulltolja den vorammatiska detaljen m. m., bero på lära rens omdöme. Dä det i afseende på histoien heter: Medeltidens Allmänna historia?, Fäderneslandets historia?, eller i afseende på Naturalhistorien: t. ex. Kännedom af växtens yttre organer, inhemtad under förevisning af valda växter, med hufvudsakligt afseende på rotens, stammens och bladets terminologi? — så är dermed icke bestämdt, huru längt in i det enskilda framsti Iningen skall sträcka sig, än mindre derioenom en tröttande utanläsning, angilven al en viss lärobok i historien eller af en torr terminologi. I ett och annataf lärarekollegiernas yttranden finner man visserligen de nu nämnda ämnena förekomma under benämningen utanläsningsämnena, likasom plägade de företrädesvis eller endast genom läsmivg utantill inhemt men ett sådant bruk kan alldeles icke härledas ur sludgans föreskriiter. På detua sätt förekommer älven uttrycket: den naturhistoriska ptanläsningen, — om ett läroäanne som framför ulla sndra egnar sig att genom äskådning inhemtas. Vd en delämnen betinnas bestammelserna i skolstadgans undervispingsyluner genom sådana utryck som;; Öjversigt ol?, Kort framställning, efter en kortare lärobok? o. 8. v., t.dligen angifva, att en större vidlyftighet bör undvikas. Det finnes I:kväl två lärvämnen, på hvilka