Aftonbladet – 22 juni 1865, sida 2

Nej, svarade Eduardo och reste sig upp med blixtrande ögon, ?nej, jag inser nu fullkomligt denna qvinnas nedriga a!sigt, men just för det hon upptäckt mig, bör jag stanna här.? ?Icke en minut?, svarade Daniel med sin vanliga bestämdhet. Och hon, Danel?4 utbrast Eduardo häftigt. Hon kan icke rädda dig.? tcMen jag kan rädda henne från en förolämpning. Hvarigenom ni båda skulle störtas i olycka.? ?Nej, blott jag.? 4tJag ansvarar för henne.? Men tror du de komma hit?? frågade Amalia ängsligt. Inom två timmar, kanske inom en timme äro de här?, svarade Daniel. O, min Gud! Ja, Eduardo, gå på ögonblicket, jag ber er?, sade Amalia i det hon steg upp och närmade sig den unge mannen; Florencia följde ofrivilligt hennes exempel. ?Ja, ja, följ med oss, Eduardo?, bad hon. Mitt hus tillhör er, Eduardo; min dotter har talat för mig?, sade fru Dupasquier. För Guds skull, mina damer, bedjen mig ej. Hedera, om ej något annat skäl faen skulle förbjuda mig attlemna Amaia. sJag kan icke bestämdt säga, att något mträffar ännu denna afton4, sade Daniel, men jag fruktar det; i så fall skall Ama. lja dock ej vara allena, ty inom en timma är Jag åter här.? Men Amalia kunde följa med oss, sade Florencia. ?Nej?, svarade Daniel, hön bör stanna