Aftonbladet – 22 juni 1865, sida 2

AMALIA. Roman i tvenne delar. av Jos Mårmol). Eduardo och damerna sågo på hvarandra, utan att säga något. Daniel fortfor med samma allvar och lugn: eUtan tvifvel var detta det enda säkra kännetecken hon egde på den som undkom mördarne af den 4 Maj. Hon kom hit för att uppsöka flyktingen. Hon betraktade Eduardo oafvändt, tilltalade honom oupphörligt, och då hon märkte att vi andra stän digt blandade oss i samtalet, beslöt hon att en gång förvissa sig om sina misstanars riktighet, och derföre stödde hon sig med hela sin tyngd på Eduardos knä, för att få se verkan af en sädan tryckning på det sårade stället. Djefvulen sjelf mäste bafva ingifvit henne denna tanke, och nu for hon håritrån fullkomligt öfvertygad att blott smärtan i ett illa läkt sår kunde aftvinga Eduardo det jämmerrop han uppgaf.? Men hvem har kunnat sagt henne det? Det är ej värdt att tänka på, min stackars Amalia. Jag är alldeles viss på hvad jag säger och jag ser att vi alla stå vid randen af en afgrund. Emellertid måste en sak ögonblickligen ske.? Hvad? utropade fruntimren på en gång. Eduardo mäste genast följa med mig till staden.? ) Se A B. n:r 83—85, 87, 89—92, 94, 96—102 104, 103, 107, 109, 112, 113, 116, 1 Mm, 119 nn 124 (B)—128, 128—134, 138—138, 140 och