Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 3

ytterst skall svara och Under djup ånger känner jag mig skyldig lida den borgerliga lagens hårda straff för den s,ndiga barmhertighet jag utöfvat mot ifrågavarande döda. Rörande Lysen skola väl menniskor vilja frånkänna mig uppgifna bevekelsegrund och kalla den egennyttan i sin gröfsta form. Men de som kände hans förfärliga underlifsplågor och våra skriftliga förhandlingar bortförklara icke uppgifna bevekelsegrunden. Mitt brott är stort. Mina fiender handlat rätt uti ifriga sökandet. Till deras samveten ställer jag dock frågan: är det tjenstenit eller förföljelsenit som styrt er väg? Hatet, verldens demon, är n mandråare. Saknar äfven den ringa trösten att afva menat väl med sin onda gerning och Hvilken som är mera tillräknelig, den som utom lagen befriat från elände eller den, som, under skydd af lagen, störtat uti elände: derom dömer allena Gud. Hvad jag brutit är bekändt inför menniskor och Gud, och jag beder nu eder, mine förföljare, varen barmhertige såsom vår himmelske Fader är! Låten edra sannings.ösa tillmälen nu tystna och förskona mina oskyldiga anförvandter från detta hatets hjertslitande skrän. I hafven ju nu nog; mitt brott bekändt, mitt hus förstördt, min graf öppnad. Farväl, farväl! Carlstad den dag, jag invigdes till er herde, inviges jag nu till min död. O Gud förbarma dig! 483: 7, 8.7 Efter uppläsande deraf förklarade Lindbäck, som i skriften endast namngifvit Lysån såsom en bland dem, hvilka han förgiftat, att med de deruti omnämnde döde?, dem han i lifstiden med gift atdagatagit, i öfrigt afses Nils Pettersson och Karin Pehrsdotter, hvilka han sålunda velat befria från deras lidande; och uppgaf han att samma bevekelsegrund äfven varit den hufvudsakligt bestämmande vid Lysåns förgiftning, ehuru äfven beräkningen af egen fördel i följd af Lysns död utgjort en medverkande anledning. Till svar på framställd fråga om icke Lindbäck redan vid de tillfällen, då han gifvir gift åt Nils Pettersson och Karin Pehrsotter samt jemväl, efter hvad han medgaf, sökt förgifta den sistnämndas son Daniel Andersson, haft afsigten att på enahanda sätt beröfva Lysån lifvet och för detta ändamål velat göra sig förtrogen med giftets verkningar, yttrade Lindbäck att tanken på Lysns afdagatagande först uppstått hos honom omkring tre veckor före Lysens död, då de en afton i sällskap reste hem efier ett besök på Carlsfors bruk, och Lystn, som kände sig sjuk, klagade öfver sina svära plågor. När dessa mer och mer tilltogo, dock ej så att Lysn deraf hindrades att deltaga i de gemensamma måltiderna, efassade Lindbäck tillfälle att, kort innan ysn och de öfriga dagliga bordsgästerna hunnit samlas till qvällsmålet, nägra aftnar dagarne förrän Lysen sfled och jemväl sista aftonen dessförinnan strö stött arsenik i den tallrick med mjölk, som jemte en tallrick gröt efter vanligheten var ställd framför ans bestämda plats vid matbordet. Nils Pettersson och Karin Pehrsdotter hade deremot, enligt hvad Lindbäck nu erkände, fått giftet vid de under ransakningen omförmälda särskilda besöken den 30 November i den förres hemvist och den 19 Oktober hos Daniel Andersson, då han medadelat dem nattvarden i medfördt arseniklörgiftadt vin, hvilket han förut hemma tillagat för att hafva i beredskap. Det vin, som, efter det Nils Pettersson fått nattvarden, hälldes i kalken och gafs hans hustru Karin Ersdotter hade dock ej varit giftblundadt, utan medförts uti en särskild butelj och var det af detta obemängda vin, som något på stället qvarlemnades. Vid det besök hos Daniel Andersson, då dennes moder Karin Pehrsdotter förgiltades, hade Lindbäck, hos hvilken anmälan före hans afresa från hemmet icke skett derom att äfven Karin Pehrsdotter örskade begå nattvarden, ej medhaft annat vin än det som var blandadt med arsenik. Han medgaf sig jemväl vid flera föregående tillfällen och äfven en gång vid ett sednare besök efter Karin Pehrsdotters död hafva sökt afdagataga Daniel Andersson med det förgiftade nattvardsvinet, men dessa försök hade hvarje gång misslyckats af samma orsak eller derför att Daniel Andersson tog för llitet af vinet, oaktadt Lindbäcks uppmaningar att deraf förtära mera, hvilka skedde på det att giftet skulle säkrare verka. På fråga om åtkomsten till den arsenik, som blitvit använd vid de ifrågavarande förgiftningarne, uppgaf Lindbäck att han under sistlidet års sommar hopsamlat densamma genom afskra Pipe från de tallrickar, å hvilka mamsell Ågren, på sätt hon sjelf omvittnat, utställt det tillagade fluggiftet. Han hade sedermera sönderstöut i mortel de sålunda afskrapade:kornen samt användt större delen deraf vid beredningen Jaf vinet och det öfriga vid Lysens förgiftIning. Af vinet, hvilket han haft i flaska förvaradti ett väggskåp, hade sista återstoden begagnats vid sednaste besöket innevarande år hos Daniel Andersson. Redan sistlidne sommar, då han på förenämnde sätt esmlade arseniken, hyste han afsigten att framdeles nyttja den, för att, som orden nu föllo: befria fattige, obotligt sjuke från deras lidande?. Lindbäck, som under afgifvandet af denna bekännelse och särdeles i början deraf syntes ångerfull, uppmanades slutligen att, derest han visste med sig att äfven vid andra tillfällen, än dem som nu vore föremål för ransakning, hafva genom användande af gift tillskyndat eller försökt tillskynda någon menniska döden, jemväl härom afgifva en uppriktig bekännelse, hvaruppå han bedyrade att han ej hade andra eller flera brott på sitt samvete än dem, hvilka han nu bekänt. Efter förhörets slut anhöll Lindbäck hos hr biskopen att få anamma nattvarden, hvilken anhällan hr biskopen dock förklarade sig för närvarande icke kunna bifalta.