Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 3

. som e för hr landshöfdingen bekänt, att han meseligt plågad like, önskar man af hjertat . låta den förbarmande.? I sjukes uppgift om sjukdomen, icke alltid jnog omfattande, men uppgiften bestämmer receptet och receptet lifvet eller döden; utan TOISE alv dd and led RR s Från Mexiko förmäles att fransmännen slagit juaristeroa under Regules. Aymard g har besatt Chihuahua och Juarez har flytt iz till Nya Mexiko. d d b 1 Förgiftningarne i Silbodal. Lindbäcks bekännelse. ; Vi ha under de sednaste dagarne dagligen i justitiekanslersexpeditionen efterhört om det öfver Lindbäcks bekännelse i Carlstads celllängelse den 11 dennes törda protokollet inkommit, men erhöllo ännu i går till svar att detta ej var fallet. Dagligt Allehanda ser sig emellertid genom sårskildt benägenhet i tilltälle att i gär afton meddela dokumentet, som vi pu efter nämnda tidning härnedan meddela: Närvarande: Hr landshötdingen och riddaren Ekström samt undertecknad landssekreterare. Sedan kyrkoherden A. Lindbäck enskildt A. Lystn, inhysesmannen Nils Pettersson i Fårskog och enkan Karin Pehrsdotter i Huken, angående hvilkas död ransakning är anhängig vid Nordmarks häradsrätt, så blef nu, inlör K. M:ts befallningshafvandei den cell der Lindbäck förvaras, förhör med honom anstäldt, hvarvid hr biskopen doktor Sundberg, som förut, enligt Lindbäcks önskan, tillstädeskommit, jemväl var närvarande. Lindbäck framlemnade en af honom i fängelset uppsatt skriftlig bekännelse, så 1ydande: ?Jag Anders Lindbäck föddes den 22 December 1803 uti Bretvet, Brålanda socken, t Frändefors pastorat. Fadern: bonden Sven!h Andersson och modern Lisa Olsdotter. 1 Var i hemmet till 1820. IFebruari detta g år intogs uti Wennerborgs skola. Hafvande I E c 1 F I a I g d 8 Z s d Vv I n d e 8 delst förgift afdagatagit förre handlanden lp d f kh s a t d f f fattiga iöräldrar, uppehöll jag mig med upassning och mathemtning. Fick sedan matdagar och 1822 kondition. Lemnade Wenersborg 1824. Genomgick Skara 4:de klass och gymnasium. Student i Upsala den 2 Februari 1829. Prestvigd der den 19 December 1830. Skolmästare å Upperuds bruk genast och till 1834. Blef( dä sockenadjunkt inom Örs pastorat och samma år gilt med mamsell Fredrika Char1 lotta Bergman. Med henne 2:ne söner. g Vistades uti Örs pastorat och tjenstgjort i som 4:sta pastorsadjunkt och 1:sta kommile nister till den 1 November 1861, då jag tillträdde Silbodahls pastorat. ; Det är allmänt kändt hvad här behöfdel göras. Den derstädes varande olyckliga j Tandthandeln hade utarmat och demorali-( serat. På krogen förstördes ungdomen. Dit förde . ock fattighjonen sina uttag till utbyte mot: kaffe, socker, bränvin m. m. Jag afgar ett litet herdabref jemte ord-; ningsstadgar att söka hämma förstörelsen och blef detta första orsak till förföljelse, : som öfver helt är fortgått. 4 Af det misshushållande, ruinerande lef-l1, nadssättet hade fattigskaran blifvit förskräck; ligt stor, hvilken den utblottade församlin I gen skulle underhålla och bland dessa fat-l, tiga så många mångårigt och obotligt li1; dande. Jag uppfattade herdaplikten som en fa-l. dersplikt. Pälyste att de tillsatta ordningsmän skulle söndagligen tillkännage hvar någon fattig, sjuk fanns. Efter denna spaning kringreste jag med lefnadsmedel och medikament och blef vittne till så mycket elände och hopplöshet. När man står vid en obotligt sjuk, grähan måtte slippa ur sin hjertslitande jämmer, Vid dessa många fattiga, obotligt sjuka, hungrande och frysande, uti Silbodahl, har jag så ofta stått, rörd af det djupaste medlidande och tänkt: vore jag i så olycklig belägenhet, skulle jag välsigna den, som främjade plågans slut och Gud skulle förFör hvarje förnyadt besök hos dessa arma stärktes jag i denna tanke. Tillagade särskildt vin att hafva detta såsom hj.lp i plåfn när denna min missledda barmhertighetskänsla uppgaf yttersta behofvet. Jag tänkte ock hvad ingen torde kunna förneka, att ganska få menniskor öffvergå ti:l anora verlden efter naturens ordning, det är, när själens redskap, kroppen, är af ålder försliten. Någon yttre orsak tillkommer hos de allra flesta, hvilken icke Herran tillstädjer, men icke heller förhindrar, i stöd af den frihet han lemnat, det förnuftsljus han gaf. Huru många äro icke uti sin friskaste ålder, sin fulla mannakraft, sina egna banemän, ofrivilligt, men genom missbruk af förståndet. Huru mången har icke fallit ur den mäst skickliga läkares hand och i grafven. Den att vår Herre tillstäsjer eller förhindrar och hvarken sjuklingen eller läkaren anses hafva del i utgängen. Huru mången sjukdom, som i början lätt kunnat botas, har icke genom uppskof söka hjelp, störtat offret i rafven! Af dessa obestrialiga fakta och de många exempel härpå, jag dels hört beskrifvas, -Idels sjelf åsett: har jag kommit till den slutsats och tro, att så väl vetenskapen som okunnigheten stå ofta de högst bestämmande och att den fromma tron oita orätt säger: tiden var ute.? Jag har derför trott att den nådige Guden icke ekulle fördöma mig om jag förkortade en obotlig likes hårda lidande. Denna handling är visserligen, till sin yttre form stridande mot ell lag, men, till sin iore bevekelsegrund, hviler på barm