Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 3

;en, O. Ussing och f. d. ministern Haasöff, blefvo totalt slagna; de fingo r sp. 20 ch 61 röster i Jyllands tvenne mest rektionära städer, Århus och Ålborg: det jar ätminstone ett bevis, att de ej med itt avutiskandinaviska skrål lyckats fånga nånga själar. Den ende augustiner, som valdes, var politices kandidaten Scavejus, i hvilkens valkrets, Storehedinge, ans fader, som är en af våra rikaste godsgare, hade drifvit en mycket stark ugitai0n. Naturligtvis utfor äfven denne kanlidat mot skandinavismen, som han förklaade för ?högförräderi? och för hvars skull van ansåg den grundslagsenliga föreningsoch tryckfriheten böra inskränkas; men han vemöties med kraftig motsägelse af flere ralmän, särskildt förpaktaren Ovesen på löjstrup, skolläraren Jensen och kateketen Popsöe, båda från Storehedinge. Ännu mer synbar var mottagligheten för skandinavismen vid grundlagstesterna. Af höjesterets advokat H. N. Hansens långa al för Danmark på platsen vid Eremitagen var intet, som hördes med så starkt bifall som hens, visserligen ganska svaga, slutord om ett godt förhållande till våra nordiska bröder; han kunde pätagligen utan fara för motsägelse ha yttrat sig vida mer bestämdt och klart. Vid Vemmetofte Strand, i samma valkrets der hr Scavenius, några dagar förut, ehuru visserligen med svag majoritet, blifvit vald, kunde dr Rosenberg ej allenast oemotsagd framhålla allt, som talar till ursäktande förklaring af svensk-norska regeringens hållning, allt som röjt såväl konung Carl XV:s, som det svenska och norska folkets voda vilja att i Danmark kämpa för nordens sak; och till slut förklara nordens nära politiska, dynastiska förening för en nödvändighet samt höja ett lefve för vårt sanna fädernesland, hvaraf Danmark blott är en del; utan denna uppfordran blef särdeles kraftigt besvarad af den nästan endast af bönder bestående församlingen. Vid Nykjöbing på Falster, i Klingstrup skog vid Svendborg, i Ahöjrup skog vid Bogense, il Koldivg, vid Århus, vid Hammershus på Bornholm ihogkoms norden, dels i önskningar om en nordisk förening dels i välönskningar för brödrafolken. På Himmelbjerget hölls en stor fest, der J. A. Hansen var tillstädes. Han yttrade i ett tal för Danmark, att han förr varit skandinav, att förbund med Sverge och Norge kunde vara gegneligt, men nu menade han, att vi blott skulle tänka på att lefva i fred och bli glömda af hela den öfriga verlden. Hans ord äro alltid af betydenhet, emedan de finna genljud hos en mängd, och man kan ej betvifla att han är fullt uppriktig, när han nu menar, att Danmark skall krypa undan i en vrå, ör att kunna bestå. Att han således motsäger skandinaverna, som vilja hälda Danmarks betydelse i norden och derigenom i Europa, emedan eljest dess tillvaro ingen grund har, kan så mycket mindre väcka förundran, som öfvergifvandet af skandinavismen och i det hela af alla nationella sträfvanden naturligsvis är ett hufvudvilkor för det vackra förbund med reaktionen, hvarvid bondevännerna för närvarande trygge sig. Men, liksom J. A. Hansen ej fick ala antiskandinavi-kt, utan att bli motsagd, i det en begäfvad grundtvigian, Bojsen från Gjedved, med hänsyn till Hansens yttranden framhöll nödvändigheten af en nordisk förening, så skall äfven Hansen sjelf efteråt ha yttrat till Bojsen, att han fortfarande är skandinav, men blott anser den frågan för närvarande ej vara tidsenlig. Det är, som man ser, ej mycket skäl att lägga stor vigt på denne partiledares ord i och för sig; men han representerar en sida af demokratien som, ehuru saknande en fullt lefvande känsla af att de nationella syftena alltid måste ställas öfver de sociala och inre po litieka frågorna, likväl är mottaglig för de nationella ideerna och som derför, när det sker som nödvändigt förr eller sedvare måste ske, d. v. s. när den hemtyska s. k. lojala reaktionen vänder sig mot demokratien, kan väntas skola kasta sig med hela sin massas tyngd på den nationella, d. v. s. skandinaviska sidan. För att till deras rätta värde uppskatta de skandinaviska tidstecken, på hvilka vi fäst uppmärksamheten, måste man emellertid lägga märke till, att den skandinavism, som nu framträder, ögonsynligen icke är densamma som den vi känna frän tiden före 1864, att tanken mognat, utvecklats genom d t lidna nederlaget eller, för att bruka en annan bild: medan den gamla skandinavismen är lik en topphuggen stam, är den nya som ett friskt och fylligare skott från samma Tot. I skandinavismens första ungdomsdagar talade man lösligt om det treeniga norden?, om ?unionen? såsom om ett fjerran framtidsmål, utan att eftertänka, på hvilka vägar man skulle nå det eller hur det skulle närmare bestämmas. Sedermera, då Danmark alltjemt och i stigande grad hotades af Tyskland, nödgades man närmare göra sig reda för, huru en samverkan skulle åstadkommas mot den öfvermäktige fienden, och man stannade vid planen till ett förbund. Visserligen är det en oförtjent misstanke, som många svenskar hyst, att skadivaverna i Danmark voro skandinaver blott för att få hjelp för ögonblicket. De äldste skandinaverna, enhetstankens banerförare här i landet voro ej allenast fullt medvetna om, att en Danmark lemnad hjelp förpligtade till återtjenst, när tiden kom; utan man kan säga, att i deras ögon den skönaste frukten af den gemensamt utkämpade stride.. mot Tyskland var, att Danmark derigenom för framtiden skulle knytas till norden, att en närmare, permanent och organiserad politisk förening skulle blifva vapenbrödraskapets följd. Men, medan å ena sidan den stora mängden, som efterhand blifvit skandinaviskt sinnad, naturligtvis blott tänkte på hjelpen, trodde å andra sidan ledarne att det ej var klokt att komma fram med unionsfrågan, innan hon genom den gemensamma kampen af sig sjelf bragtes på dagordningen, i det de dels måhända litade på, att svensk-norska regeringen skulle i rätt tid kräfva en union såsom vilkor, dels ej kunde rätt klart föreställa s g, huru den nya tronföljareättens rättigheter skulle förlikag med en organisk sammanslutning, eom