Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 3

seendet en märklig återhållsamhet å 1862 ärs studentmöte. ertill kommer, att det hos några bland de äldste och bäste skandinaverna, bland dem som varit verksammast vid utförandet af de få hittills försökta företagen i skandinavisk riktning, var doktrin, att man ej skulle tänka på eller ala om sakens politiska sida; nordens enhet skulle alstras inifrån, folken skulle andligen göras förtrogna med hvarandra, tills de kände sig som ett folk, kände ett all mänt inre bebof att bilda en politisk enhet; då först vore tiden kommen att tänka på denna enhets förverkligande. I denna sista betraktelse ligger någonting sannt. När det för handling gynnsamma ögonblicket ej är inne, så är verkligen intet annat att göra än att förbereda folken att begagna det, när det kommer; och dervid bli alla sådana företar, som kunna föra folken till närmare samlif och ömsesidig öfverensstämmelse, hufvudföremål för all skandinavisk verksamhet. Men det är ock någonting skeft, och det i högre grad, i denna samma betraktelse. För det första glömmer man att, om någonting skall bli en folkets önkan, man måste bringa folket att önska det, hvitket åter är omöjligt, om man ej vill uttala klart och bestämdt kvad det är man åsyftar, hvari målet består. Man måste uppställa ett politiskt program, om man vill bringa folken till att yrka en politisk åtgärd; eljest kan man ej samla krafterna och bringa dem i rörelse. För det andra är att märka, att verldsutvecklingen ej försiggår metodiskt. Folkens enhetskänsla och enhetsbehof kunde vara en mycket riktig och solid grundval att bygga rikenas enhet på. Men när händelserna göra rikenas enhet till ett ögonblickets kraf — derför att, medan gräset gror, dör kon, det är uttolkadt: derför att stan denna enhet ett at folken eller alla tre gå under — så måste man naturligtvis söka att genomföra rikenas enhet, så snart de ttre förhållandena tillåta det, och öfveremna åt framtiden att läta folken komma till rätta såsom sambor i det nya gemensamma huset, i hvilket de måhända flyttat in något hufvudstupa. Med andra ord, man får taga saker och tidsförhållanden sådana de äro, rätta sig efter omständigheterna och begagna fördelarne, vare sig att det öfverensstämmer med en viss, förut gifven tankegång eller ej, och ha målet klart och bestämdt för ögat. Detta börjar man nu allt tydligare inse. Just den fränvaro af en politiskt organiserad förbindelse mellan nordens folk, som gjorde det möjligt för svensk-norska regeringen att i Danmarks kamp svika nordens tolk, har öppnat mängens ögon, som nu hysa den öfvertygelsen att, om de krafter, som sedan 1848 utan sammanhållning erkat för folkens sociala närmande till hvarandra, varit samlade och organiserade och arbetat med det politiska målet i sigte, så skulle sannolikt år 1864 funnit nordens riken närmare sammanslutna; och, medan den danska monarkien gått i stycken såsom ett oting — hvilket den var — skulle sannolikt danska folket blifvit räddadt åt sig sjelft och åt norden, räddadt fullständigt och för allvid, utan att några dynastiska konsiderationer kunnat det förhindra. De yngre skandinaverna, de som ifrigast och flitigast arbetat efter kriget att bringa saken å bane, ha en fastare utgångspunkt, ha målet klarare för ögat, än de gamle skandinaverna hade. De veta och uttala oförbehällsamt att rikenas sammanslutning och kronornas törening på ett hufvud är och måste vara alla ekandinaviska sträfvandens slutliga mål. Att man kan göra detta offentligt och utan att uppmana till revolution, derför har man väsentligen konung Carl XV:s raska initiativ att tacka, då han i fjol erbjöd konung Kristian IX hjelp och union med gemensam utrikes och försvarsstyrelse, förbundsparlament och en familjöfverenskommelse mellan konungahusen, som engång kunde förena de tre kronorna på ett hufvud. Om ock detta tillbud blef utan frukt, emedan frågan om svensk-norsk garanti älven för Holstein, sannolikt genom en rysk intrig, kastades in i underhandlingarne, så har det likväl giort stor nytta; ty det är bekantatt konung Kristian först gick in på förslaget. Man har alltid rätt att förutsätta, att han äter kan finnas villig till något dylikt, och man kan tala om en dynastisk förening utan uttröra vid ett förbjudet ämne, och derigenom förbereda jordmånen för iden om rikenas förening. Man kan uppsfälla detta mål, medan man bemödar sig att göra allmänheten förtrogen med allt hvad svenskt och norskt ir, och efterhana bibringa folket den öfvertygelsen att den politiska föreningen är ej blott nödvändig, utan ock möjlig. Eder I