Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 2

n religion, hvilken vi ha gemensam äfven : ied republikaner.? Ibidem pag. 17: ?Sverges räddning kräfver nu en liberal onung, just derför att en sådan allena kan kydda det konservativa elementet. En kon ervativ konung måste rycka de konservave ur oppositionens välbe ästade läger, vars här altid omhuldas af den okunniga nängdens sympatier; hvarefter de liberale ntåga i sina gamla fästen, der de j blott tervinna som opposition mängdens sympaier, utan kunna uppegga dessa till fanaismens våldsamheter, då de hunnit bli förviflade, sedan de förgäfves kräft de billigate reformer, besvarade med de klenuste uridiska bevis allena, då de klaraste politika grunder ådagalagt reformens nödvändigwet. Sådant kan beräknas. Quos Jupiter ,erdere vult dementat. Men då blir fibealismen, organ för ett bondesiånd, som fätt n politisk doktrin, så stark, att ingen koung kan länge hejda den lösryckta krafen och ingen spira då skydda det, som de conservative böra skydda. Blott som op vosition kunna de förhindra reformen att bli evolution. Äfven en liberal konung kan ej vilja gå eå raskt fram på reformens bana, utt de konservative bringas till förtviflans arliga stadium, och han, blott han kan nåtta de liberalas progressivitet?. Öppet ch ärligt bör talas der det gäller ett folks väl. Man tår der ej tla ett parti till be-t rag. En sanning måste finnas, som är sanning för allt ärligt och förståndigt folk i alla partierna.? I idem pag. 68 f.: Alla tänka: den, som vinner tiden, vinner ullt. Om de ock under 1848 års gäsningsnånader kunna vinna något med att vinna iden — icke ha de vunnit med att utvänta verldsrevolutionsåret, halkande öfver decenni-r af den största stillhet? I Frankrike tänkte alla: den, som vinner tiden, vinner allt. Kowungamakten vann, att längre tid, än som skett genom medgift, så småningom få under konstitutionella former vara quasi-absolut; men derpå vann dea också frihet från att så länge bära kronans öfverklagade tyngd. Åristokratien hade der förut vunnit frihet från allt besvär som statselement genom att hälla ut med lika maktfullkomlighet så länge ske kunde. F. d. medelklassen blef sedan aristokrati. Och denna nya aristokrati vann tiden och vann allt, så att den tog för sig allt, så länge den kunde, och nu får den emigrera med sitt, genom de fattigas ringa löner bastigt ökade mynt. Ledru-Rollin förklarade sedan: den, som vinner tiden, vinner allt, och hade ej Lamartine hindrat uppskofvet i att låta landet få ett ord med i laget, så hade parisiska folkregementet väl vunnit sitt allt är hastigare. Man tänke sig Junirevolutionens utbroit i April 1848 och töljderna af att landet vid det utbrottet ej varit representeradt i Paris. Så handlar hvarje beatus possidens. En lat dräng går ej gerna ur en :at säng, enligt Bondpraktikans språk. Så vinna alla i Sverge allt genom att vinna tiden. Konungamakten vinner allt genom ait låta den ungdomliga entusiasmen, som velut verka i konungens tjenst, i fred republikaniseras, ända till den lyckan att låta alla äldre samhällselementer bli folkförhatliga, under det de på egen hand skola hjelpa sig. Åristokratien och hierarkien vinua naturligtvis ailt geuom dessa dröjsmål, det är klart. Det som var ultraradikalt, då hr Theorell eller nägon annan skrifkunnig vän skref en ny grundlag i J. J. Rutbergs namn, är 1848 så ultra konservativt, att ingen liberal kan vedervåga sitt liberala nama på ett så konservativt förslag. Emellertid ha vi ännu all den gamla orimligheten qvar och föriäkta den tills måhända armstyrkan vinner allt derföre, att den vann tiden — en regel som ju gällde för alla. Om någon väl häraf finner, att jag, ilikhet med hela verlden, är vän af ett nytt represeotationsförslag, kan jag likväl ej höra till den skara, som, när en riksdag nalkas då ett förslag kun antagas eller förk stas, förklarar att detta, som då är möjligt, likväl ej bör bli verkigt. vanligt is under anförande af de mest motsatta skäl. Wäktaren yttrade nyss, att lösningen ännu på några är borde upp-kjutas, på det att vi måtte kunna undga den olyckan som drabbat Danmark med sina två nästan jemnstarka partier; det nationalt-liberala och bondevännerna, dragande i ok ikop med Augustinerna. Jag anser deremot, att lösningen ej bör uppskjutas en dag längre än nödvändigt är, just för att förekomma den olycka, hvaraf nu Danrmark lider. Hvaraonan som talar emot förslaget anklagar det för ett plu tokratiskt eller ett demokratiskt förmycket. Fuller detta, och något nytt skall läggas, uppegga sig ju dessa motsatta krafter, der den ena hoppas att öjverflygla den andra, hvarvid passioner måste lösas, der de ännu slumra, Just af dessa två förslagets tien der har jag gjorts till förslagets vän, ty jag inser, att det måste hafva intagit en jemnvigtsställnirg, fom här är en större förtjenst än alla de brister jag insett eller hört omtalas. År det fråga om brister, så kan det väl på intet sätt jemföras i väådlighet med den nu gällande rikadagsordningen, enligt hvilken en fjerdedel af representationen lugligen kan komma öf-erens, att lagligen uteblifva från en riksdag, eller, dit kommen, bortres. hvarje stund så behagas, utan att dervid någon lag brytes, men hvaurigenom all laglig lagstiftning kan omöjliggö rag. Men har vål denna fjerdedel någonsin användt denna sin äfventyrliga lagliga makt? Ega vi då rätt att antaga det de som skulle kunna, efter det nya förslaget, tillsätta bäde landsting och riksting, skulle mera oförnuftigt begagna sig af sin makt, om ej under en jäsning i sinnena då forLå na