Aftonbladet – 15 juni 1865, sida 2

skald afslöjat denna nya verldsdels framtida öde! Nya slägten komma och gå uppå jorden liksom denna omätliga flods vågor stiga och sänka sig. Den generation, som nu lefver och verkar här, skall efterträdas af en annan, af ännu en, af många, liksom våoorna följa efter hvarandra. Hvarje folk har sin tid, sitt öde, sin makt på Jorden. Och El Platas folk skall också få sin tid, sin makt, då dessa Guds löften i naturen ifven stå skrifna på kommande slägters panna, slägter, som kanske skola skänka vår tid en medlidandets tår, vid tanken på vära förvillelser, våra olyckor. Ja, jag tror på mitt fäderneslands framtid, men ack! jag ser den i tider långt efter våra! O, mitt land! mitt land! Dina söner ega i dag blott sina fäders namn, icke deras kraft, icke deras ädla stolthet och mod, icke deras enighet. Och du, Florencia, mitt hjertas tillbedda älekling, du mitt lifs försonande engel, du stråle af ljuset, som förer min själ tillbaka ill Gud, du är den enda af alla de varelser jag på jorden skådat, med hvilken jag ville vandra genom himlarne, på det att vi en gång, mellan månans bleka strålar, skulle kunna sända en blick tillbaka till d-n jord, som varit vittne till vår kärlek, liksom den ir vittne till så mänga felslagna förhoppningar, så mycken falsk dygd, eå många verkliga brott och olyckor! Månan gömde i detta ögonblick sitt peremobleka anlete bakom ett mörkt moln, ock Daniel inslumrade, med hufvudet luadt mot båtkanten, småningom vaggad till ömns af sorlet från den mäktiga Plata-flolens vågor, som i afton häfde sig endast akta un er det klara stjerngnietrande toket ätss umätliga gemak.