Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 3

vid lagtima riksdag, sjelfva kallelsen besörja, det valen till riksdagsmän, der sådane val ega rum, i laglig ordning och vid ansvar, med all skyndsamhet verkställas ; tillhörande det domkapitlen, att för presterskapet, Stockholms magistrat, att för samma stad, samt landshöfdingarme hvar i sitt Jän, att för de öfrige städerna och menige allmogen om sådana vallförrättningar å embetets vägnar föranstalta, med särskild föreskrift från landshöfdingarne, att samma dag då i kyrkorna riksdagskallelsen kungöres, skall sockenstämma till nästföljande söndag, för elektorsval af allmogen, utlysas. Skulle uti en eller flera kyrkor af ett pastorat gudstjenst saknas å den söndag, då kungörelsen borde uppläsas, åligge det presterskapet, att genast genom kronobetjente i pastoratet esörja, att nästa dag ett exemplar af kungörelsen skyndsamt cirkulerar från by till by, uti sådana församlingar eller kapellag, med förständigande, att deras ledamöter hafva att nästföljande söndag sig vid moderkyrkan infinna till elektorsval, i händelse gudstjenst icke samma söndag bör hållas i egen kyrka, då valet derstädes må för socknen eller kapellaget förrättas. Sannt är, att nu afskrifne frundlags ej bestämdt säger, hvem som bör utlysa sockenstämma eller åeruti föra ordet, men då dessa funktioner hittills tillhört presterskapet och sednare mom. af synes förutsätta sådant såsom gifvet och ostridigt, torde det deraf och af hvad här förut är utredt böra anses klart, 1:o att elektorsval af allmogen skall verkställas å sockenstämma, ej å kommunalstämma, 2:0 att sockenstämman utlyses och förrättas, enligt förra vanligheten, af presterskapet, och 3:o att röstgrunden är, enligt riksdagsordningens 15, hemmantalet, men ej fyrktalet (— den enda röstgrund, som vid kommunalstämma ifrågakommer). B. den 2 Juni 1865. Posttidningen fogar dertill följande ant märkningar, som synas vara af halfofficiel natur : Den vigt insändaren fästat vid innehållet af 35 6 i kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet torde förringas vid ett närmare aktgifvande på den plats i författningen berörde intager. Det är nemligen icke i det kapitel, som handlar om kommunalstämmans befogenhet och sammansättning, som hänvisningen till särskilda stadganden om utväljande af elektorer till riksdagsmannaval och val af nämndemän är intagen, utan i ett följande kapitel, som handlar om kommunalfullmäktige. Deraf följer, efter vår uppfattning, endast att dylika vai icke få företagas af kommunalfullmäktige, äfven der dessa för öfrigt utöfva en kommuns beslutande rätt. En sådan mening var måhända än skarpare fram stående i kommunalkomitens författningsförslag, der stadgandet utgjorde ett slutmoment till 33, i hvilken de ärenden upptagas, hvilka skola i kommunalstämma och icke hos kommunalfullmäktige handläggas. Ått nu ifrågavarande hänvisning, vid kommunalförfattningens utfärdande, blifvit till en särskild förflyttad synes hafva haft sin grund deruti, att densamma ansågs böra blifva från undantagen i 33 mera fristående, enär vid förberörda vel icke den allmänna röstgrunden vid kommunalstämma finge följas och således en väsentlig olikhet förefanns emot öfriga ärenden som förbehöllos kommunalstämman. Då grundlagarne år 1509 utfärdades, fanns icke i någon författning bestämdt hvem som skulle vara ardförande isockenstämma. Enligt gammal häfd var det hvarje församlings pastor. Om nu i sockenstämmoförordningarne 1517 eller 1843 K. M:t förordnat. att pastor icke vidare skulle vara ordförande i sockenstämma, utan att denne finge väljas af stämman, månne man då skulle tvekat, huruvida en vald ordförande skulle sakna behörighet att förrätta elektorsval? Vi tro det icke. Derest en sådan förändring utan förnärmande af grundlagen kunnat ske 1817 eller 1843, har densamma icke med lika skäl kunnat företagas år 1862? Ehuru vi således anse att grundlagens föreskrifter icke innefatta hinder emot elektorsvals förrättade af ordförande i kommunalstämma, kunna vi dock lätteligen fatta, alt olika åsigter i frågan söka göra sig gällande. Beror dock afgörandet i förevarande fall af ett elektorsvals laglighet på den ofta åberopade satsen, att grundlagarne skola efter ordalydelsen tillämpas? Denna föreskrift utes!uter väl icke all pröfning af hvad som i en förekommande fr:ga är väsentligt eller oväsentligt! Icke kan t. ex. ett elektorsval rimligen blifva ogiltigt allenast derföre, att någon af de i 11 Riks agsordningen förekommande detaljbestämmelser blifvit åsidosatt. Om i det fall, :ns sednare afdelning innehåller, kungörelsen till etektorsvalet blifvit förd omkring ttll de röstberättigade genom någon annan, än kronobetjent i pastoratet; — om den icke utgält nästa dag? utan först på tredje dagen efter kungörelsens uppläsande i moderkyrkan: — om den icke gått från ?by till by?, utan skrifvitsiså må: ga exemplar, att hvarje by fått sitt; — om valet slutligen icke hållits i egen kyrka?, utan t. ex. i sockenstuan: — icke äro dessa afvikelser, vare sig skildt för sig, eller ens alla tillhopa, af dan betydenhet, att ett elektorsval, om dervid för öfrigt lagligen tillgått, bör ogillas. Huru mycket mindre skäl bör då förefinnas till åberopande af grundlagens ordalydelse till stöd för åsigten att elektorsvalen ovilkorligen skola af presterskapet förrättas, enär icke ett ord derom i grundlagen förekommer. Den fråga, hvarom nu tvistas, reducerar sig väl egentligen dertill, huruvida kungörelse till elektorsval skall utfärdas af pastor eller af ordförande i kommunalstämma samt om vid valet de röstberättigaue skola uppropas af den ene eller af den endre; — ty alla synas vara ense der1 om att valen skola ske sockenvis och med