Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 3

samtal ännu en stund i samma ton och anda, men Daniel hörde icke längre derpå. Han var försjunken i tankar. Douglas, som fullkomligt talade och förstod spanska, och som i egenskap af smugglare vistades lika mycket i Montevideo som i Buenos Ayres, smuttade på sin punsch och smålog åt Daniels förundran öfver samtalet bredvid, som dock med föga förändringar här fördes alla dagar. Ett par herrar sutto vid bordet till venster om våra vänner och drucko kaffe. .?Vasquez är den enda, som kan reda detta?, sade den ene af dem. Hvarken Vasquez eller någon annan, ty det är Rivera, som är skuld till alltsammans?, svarade den andre. ?Men nationalförsamlingen bör dock förmå något.? Vet ni ej att Riveras personliga anhängare motsätta sig valen under förevändning af presidentens frånvaro, då de sägas ej kunna vara giltiga ?? Jag har hört det, men styrelsen skall segra ötver dem och valen i alla fall ega rum, det är säkert.? Detta blir ändå värre; då först komma partistridigheterna riktigt i gång och Riveras parti ler i mjugg, medan vi söndra oss inom oss sjelfva, göra 0 s till ovänner med argentinarne, hvilkas sak likväl också är vår, stöta 03s med fransmännen och genom allt detta förlora tid, penningar och vänner, under det Rosas går framåt och Riveras parti hoppas på envälde.? Gudskelof att jag får höra åtminstone en person tala förständigt!? suckade Daniel inom sig. Men?, fortfor han isina tankar, här är ieke blott partiafund, det är mera, det är nationalafund. och hvarföre? — Något hvarföre finnes kanhända iecke?, tillade Da niel, som likt alla söner af Buenos Ayres aldrig hört Montevideo omtalas annorlunda än som en syster-republik, hvilken man önskade allt godt, och på hvilken man ej var det ringaste aiundsjuk. . Låtom oss nu gå, mr Douglas4, sade