Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 2

lus till Timotheus i sitt pastoralbref (2 Tim. 2: 4). Ingen stridsman befattar sig med näringshandel (egentligen lefvernets bestyr), på det han skall täckas honom, som honom till en stridsman upptagit hafver.? Man invände ej mot det förra språket, såsom man väl försökt, att Herren blott syftar på sinnelaget, liksom han ej skulle fordra äfven af verldslige konungar, att de skola vara ödmjuke, utan han syftar påtagligen på den yttre beskaffenheten af sitt rike på jorden, huru han vill att hans tjenare (icke med-. lemmar i allmänhet i hans rike, ty till dessa höra ju verldslige konungar) apostlarne först och sedan biskopar och prester ej skulle likna verldsligt myndige, utan äfven i den yttre företeelsen, sitt kall likmätigt, antaga tjenareskick, hvarigenom allena de skulle kunna utöfva sin tjenst, liksom Herren sjelf just i sammanhang med dessa ord gjorde en tjenares göromål, i det han tvådde lärjungarnes fötter. Man kan nu visserligen a, att när biskopar och prester ?besitta verldslig makt och bära svärdet? och isammanhang dermed utmärkas med verldsliga utmärkelsetecken, behängas med stjernor och band, de ega dessa icke såsom biskopar och prester med gudomlig utan med mensklig och verldslig rätt, skänkt af kejsare och konungar, hvilket alldeles icke angår evangelium; men det torde ej vara så lätt att allt efter omständigheterna ombyta skepnad: den ena dagen, behängd med stjernor och band, deltaga i statsstyrelsen, och den andra, lik mätigt evangelium?, predika ordet: förlåta ynder, två de fattigas fötter, trösta vid sjuk ngar m, m. Äfven der man ej är så sträng, att man anser ett sådant presternas deltagande i statstyrelsen och utmärkande med verldsliga hederstecken såsom alldeles stridande mot Guds ord och Herrans Jesu befallning, torde man dock medge, att ett sådant deltagande har den största vansklighet med sig. Huru är det möjligt annat, än att der kyrkans målsmän, biskopar och prester, skola deltaga i statsstyrelsen, hvartill fordras ej så ringa tid, studier och arbete, deras egeutliga kall skall försummas, predikoembetet ligga nere, hågen förvändas och hela kyrkan förverldsligas. Den, som känner det menskliga hjertat, dess begär till jordisk makt, ära och beqvämlighet, undrar ej öfver att Herren så ofta hos sina lärjungar bestraffade denna alltjemt framstickande verldslighet, ideligen varnade dem för äresjuka och i den djupt betydelsefulla fottvagningen åskådligen framställde, huru de såsom hans och hans dyrt köpta församlings tjenare skulle förhålla sig och hvem de vid denna tjenst skulle hafva till mönster: Jag hatver gifvit eder en efterdömelse, att såsom jag gjorde eder, så skolen I ock göra.? I läroståndets (presterskapets) förverldsligande ligger, utropar författaren vidare, kyrkans största fiende, och han vänder med änryckning sina blickar till den skottska frikyrkans rika andliga lifskraft. Han fortfar härefter: I stället att presten skulle genom sin stilla verksamhet i ordet och lärdomen göra evangelium kärt och dyrbart och sålunda indirekt utöfva inflytande på statslifvet, blir han, särdeles i politiska partitider, såsom den närvarande, med eller mot sin vilja betraktad och bedömd från politikens ståndpunkt och ådrager derigenom både sig sjelf och det evangelium han skulle predika det politiska hatet. Man skiljer sedan ej mellan presten och hans lära och missnöjet med den förre har med sig förakt för den sednare, som man tror honom hylla ej af öfvertygelse utan blott för den makt och det inflytande den skänker. Huru långt det ibland oss i detta fall har kommit, huru presterskapet allt mera blifvit sammanblandadt med presteståndet; och det så mycket na turligare, som vid tillsättande af kyrkans inflytelserikaste platser personens politiska habilitet fått gälla mera än hans presterliga och kyrkliga förtjenster, är, tyvärr! lika allmänt kunnigt som beklagadt äfven af dem, som nu vid riksdagarne nödgas föra presterskapets talan, såsom man kan se af många anföranden till presteståndets protokoll vid sista riksdag. Bättre, värdigare och ändamålsenligare, yttrar prosten Melen, kunha vi använda vår tid än hvart tredje år deltaga 12 månader och derutöfver i öfverläggningar och beslut, som äro eller borde vara skiljda från vårt tillgörande. Om den dagen inträffar, att den svenske presten får ostörd verka der han bör verka, skall det förtroende, som nu med hvarje år undergräfves, mellan honom och det egentliga folket icke allenast återställas, der det börjat aftaga, utan äfven förökas till välsignelse för både kyrka och stat. Då man känner ställningen i detta hänseende i vårt brödrarike Norge, der presten står till allmänheten i det bästa förhållande och det derföre, att han utan att behöva vara en politisk stånds-person får uteslutande egna sig åt sitt egentliga kall, som förr eller sednare, der det rätt utöfvas, ej förfelar att tillvinna sig både aktning och kärlek, så får man skäl att önska oss samma lyckliga förhållande. Härtill kommer ock, att genom reformens antagande ett ytterligare steg tages till den utsöndring afstatens och yrkans funktioner, som oförtöfvadt måste ske, framt en för båda skadlig brytning skall kunna förekommas. I afseende å det föreslagna kyrkomötet och de mot detsamma riktade anmärkningar yttrar förf:n: Vi veta väl, att man klagat öfver att kyrkomötet fätt för ringa makt i förhållande till riksdagen sig tillerkänd, och att man velat straxt åt kyrkomötet vindicera all kyrklig myndighet. Vi tro att justitieministern tillfredsställande besvarat denna invändning, i det han å ena sidan erkänt, att det mål, hvartill man bör komma, är kyrkomötets uteslutande myndighet i kyrkliga frågor, men å andra sidan anmärkt, att så länge civiloch kyrkolag äro med hvarandra så sammanblandade, som f. n. hos oss, det hvarken är rådligt eller rättvist att lägga all lagstiftande myndighet i kyrkoväldets hand. Huru i kyrkomötets och riksdagens ömsesidiga lände. med konungamakten såsom medlare, skulle gestalta sig, har n. v. ecklesiastikministern i sitt anförande till presteståndets protokoll vid sista riksdag, såsom oss synes, tillfredsställande visat. Med den ringa kärlek och förtroende, som svenska presterskapet ännu årnjuter, huru vore det att fordra att detsamma skulle jemte ekmännen på kyrkomötet få uteslutande mynlighet. Men i samma mån som presten egnar ig åt sitt egentliga kall och derigenom återinner aktning och kärlek, skall folket ät honom emna den talan, som honom jemte lekmannen kyrkliga frågor tillkommer och kyrkomötet såunda alltmera blifva den egentliga kyrkostyrelRR RT EES ES EEE RR 8