Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 2

I Varelas milda och uttrycksfulla ansigte lästes en uppriktig förtjusning öfver hans unge landsmans värma och vältalighet, kanske mera än öfver nyheten och klokheten af hans ider. Mr Martigny gnuggade händerna med en min af största belåtenhet. Agiiero hade tvenne gånger sett upp för att strängt betrakta denne unge man, som ej var unitarie och som likväl så öppet uttalade sina åsigter och föreskref den väg som borde tagas. Seiior Bello4, sade Varela, general Lavalle opererar efter eget behag under detta fälttåg; han följer sina egna krigiska planer; hvad vill ni att vi skola göra dervid?4 Oh, seiior, de mest invecklade krig i verlden, de farligaste och svåraste fälttåg, hafva många gånger blifvit uppgjorda och styrda i kabinetterna af män som aldrig hållit svärdet, utan blott pennan i han:ien, sade Daniel, som anade att i Varelas ord låg någon dold mening — och deri bedrog han sig icke. Varela, som emellertid var både uppriktig och rätt fram, svarade med ett rörande uttryck af enkelhet och naivetet: Det är sannt, min bäste, det är sannt, men general Lavalle handlar för sig, för sig allena, icke i förening med oss. Daniel förde handen öfver pannan elt par gånger utan att svara. Varela förstod fullkomligt hvad som föregick mom den unge argentinaren och skyndade sig att säga: Hvilken plan general Lavalle än må hafva utstakar för sitt fälvtåg I Buenos Ayres, ar han dock säker om seger, ty alla skola skynda att sluta sig till honom. Det är ej möjligt att tänka sig att icke hela befolk ningen skulle resa sig mot Rosas, såväl i